I tidningarna läser jag att man borta i USA nu börjat förhöra Dzjochar Tsarnajev, den överlevande av de två bröder som är starkt misstänkta för de avskyvärda bombningarna i Boston. Men förhören sker tydligen trots att myndigheterna tidigare sagt att han på grund av skador i halsen inte kunde förhöras – och jag kan inte låta bli att undra: var skadorna inte värre än att Tsarnajev nu trots allt kan förhöras muntligen? Eller sker förhören skriftligen? Eller sker dessa via ja/nej-frågor, med nickningar eller huvudskakningar som svar?

Om det är det sistnämnda, så har den förhörsmetoden faktiskt urgamla anor vad gäller brottsutredningar. Att ställa ja/nej-frågor, som i sällskapsleken tjugo frågor och i andra sammanhang inklusive allehanda TV-produktioner genom åren, sägs ha sitt ursprung i ett blodigt drama. Det går enligt legenden tillbaka på en judisk rabbin vid namn Simon bar Kokhba, som levde under det andra århundradet av vår tideräkning och var vida känd för sin kvicktänkthet. Han ska en gång ha konfronterats med en döende man som hittats i staden och i ilfart burits till just Simon. Den döende mannens tunga hade skurits ut och hans händer hade huggits av, och därför kunde han inte säga eller skriva ned namnen på de män som överfallit honom. Men genom att snabbt ställa en serie skarpsinniga frågor på vilka mannen antingen nickade eller skakade på huvudet, kunde dock Simon bar Kokhba under de få minuter som offret hade kvar att leva identifiera de skyldiga, som därefter kunde gripas och avrättas.

Det finns ibland mera bakom spel och sällskapslekar än vad de flesta tror…