Harry S Truman, USA:s president 1945-53 (bilden ovan), blev känd för åtskilliga ting: inte minst för att ha tvingats fatta beslutet om att använda USA:s andra och tredje atombomb mot respektive Hiroshima och Nagasaki. Hans resoluta hållning under slutfasen av andra världskriget och sedermera i det begynnande kalla kriget som följde, gav honom smeknamnet ”Give’em Hell Harry”. Han kopplade mellan varven dock gärna av med poker i Vita huset, oftast tillsammans med en grupp stridskamrater från första världskriget, samt lät tillverka en speciell uppsättning pokermarker med presidentämbetets sigill ingraverat på ena sidan och som nu finns utställda i The Harry S Truman Library:

Men Truman är också bland amerikaner känd för en speciell sak: att han på sitt skrivbord i Vita huset hade en skylt med texten THE BUCK STOPS HERE!

Uttrycket syftar på den amerikanska frasen ”passing the buck”, med betydelsen att om man inte vill, kan eller vågar fatta ett beslut, så skickar man uppgiften vidare i befälskedjan – om vilket man använder just frasen ”passing the buck”. Truman ville markera att som president i USA och högste befälhavare för de väpnade styrkorna har man alltid det yttersta ansvaret, och måste oavsett allvaret i situationen ta ställning.

Den skylten var för övrigt en present från en gammal vän, Fred Canfil som då innehade ämbetet som US Marshal i Missouris västra distrikt. Och Canfil visste vad han gjorde; inte bara hade han vid åtskilliga tillfällen spelat poker med Truman tidigare – Truman var från Missouri – utan uttrycket ”passing the buck” kommer från just poker.

Under vilda västerns dagar fick ibland en jaktkniv, dragen ur bältet från någon av de närvarande spelarna, utgöra den dåtida motsvarigheten till en dealerknapp. Eftersom knivhandtagen på den tiden ofta tillverkades av ”buckhorn”, alltså hornen från ett hjortdjur, kom kniven på bordet att kallas ”buckknife” varpå dess funktion så småningom blev bara ”the buck”. Och eftersom det inte var obligatoriskt att vara giv när det blev ens tur, kunde man skjuta ansvaret för dealandet vidare till nästa person i turordning bordet runt genom att handgripligen flytta kniven (”passing the buck”) vidare till denne; ett förfarande vars symbolik alltså kom att lånas in i allmänt språkbruk, inklusive inte minst politiken.

Truman kom flera gånger att referera till skylten i sina tal. Sista gången var i januari 1953 i sitt avskedsframträdande som Förenta Staternas president, när han bland annat sa följande: ”The President – whoever he is – has to decide. He can’t pass the buck to anybody. No one else can do the deciding for him. That’s his job.”

Här ovan är en av de få existerande bilder som visar Truman (i fluga) vid pokerbordet; han var annars mycket försiktig med att låta sig fotograferas i spelsituationer, väl medveten som han var om hur sådant kunde uppfattas moraliskt bland väljarna i ”the heartland of America.”

Och det är samma sak i poker, ett spel som Truman alltså var förtrogen med. När man plötsligt sitter där i en liv-eller-död-situation vid bordet med hela ens markerstapel i ena vågskålen, kan även det vara ett ensamt och svårt beslut att fatta: det finns ingen annan att rådfråga; ingen annan man kan hänskjuta beslutet till. Men det är å andra sidan i sådana situationer som karaktären definieras, både hos dig själv och hos dina motspelare. Det är inte för inte som Albert Upton, en gång lärare vid Whittier College där Richard M. Nixon var elev – och senare även han blev en duktig pokerspelare – har sagt att ”Den som inte kan sitta med i ett första klassens pokerparti är inte lämpad att vara Förenta Staternas president”.

Eller stats- respektive finansminister i Sverige, måhända? Det tål att tänka på.