I går förlorade jag en lika omskriven som rättfram vadslagning om en tusing mot Håkan ”byling” Bylin i Göteborg; och i dag har jag denna morgon självklart redan varit en sväng förbi banken och transfererat laxen till hans konto, tillsammans med ett grattis till segern. Men det hela tjänar som ett osökt tillfälle att göra ytterligare en djupdykning, och presentera ännu ett udda vad ur gamblinghistorien:

 

Resan till Jerusalem

En mycket våghalsig gambler, och vida känd under sin livstid, var irländaren och adelsmannen Thomas ”Buck” Whaley (1766-1800). Året 1786, när han bara var tjugo år gammal, slog han under en middag hos William Fitzgerald, hertigen av Leinster, vad med en grupp andra gäster om att han inom en tidsrymd av två år från avfärden skulle kunna ta sig till Jerusalem och hem igen, samt medföra bevis för att han verkligen varit i staden.

Thomas ”Buck” Whaley på ett dåtida porträtt

Man bör dessutom ha i minnet att detta var i en tid då ridhästar och segelfartyg var de snabbaste förflyttningssätten, att det fanns en del människor som inte ens var övertygade om att denna bibliska stad fanns i verkligheten, och att även om nu Jerusalem existerade så tillhörde staden det ottomanska imperiet som då ansågs som ett oerhört farligt område att färdas i, för europeiska och i synnerhet kristna resenärer. Vadet var för övrigt på oerhörda 15 000 pund vardera, motsvarande cirka 2 miljoner kronor i dagens penningvärde!

Whaley avseglade först i oktober 1788 från Dublin; och vadet var vid det laget så omtalat att en stor människomassa hade samlats på kajen.

Via Gibraltar tog sig Whaley – som inte färdades ensam utan hade med sig några betjänter samt ”ett stort förråd madeiravin” – till Smyrna varifrån han färdades landvägen till Konstantinopel. Väl där blev han av den brittiske ambassadören presenterad för vesiren Hasan Pasha. Denne visade sympati för Whaley samt hans galna vad, och lät utfärda dokument som skulle ge Whaley fri lejd till Jerusalem.

Från Konstantinopel avseglade Whaley till Acca, där han landsteg och fick träffa Ahmed al-Jazzar som var härskare de facto över Galileen och omgivande provinser. Denne gick under öknamnet ”Slaktaren” på grund av sitt inte direkt demokratiska styre, och Whaley erkänner sig i sina memoarer något nervös inför audiensen, som inleddes med att al-Jazzar avfärdade Hasan Pashas dokument som värdelösa. Whaleys smittande irländska charm vann dock i längden, och al-Jazzar utfärdade nya resedokument och lät honom fortsätta sin resa – och den 28 januari 1789 kunde så Whaley med följe rida in i Jerusalem.

Där tog han in på franciskanerklostret Terra Sancta, och stannade cirka en månad. Under tiden gjorde han noggranna skisser och observationer av byggnader och platser runtom i staden, och fick abbotten att utfärda ett intyg på att han verkligen varit där.

Hemfärden skedde mestadels till lands, på hästryggen via Konstantinopel samt en serie huvudstäder i Europa. På sensommaren samma år kunde han så göra sitt triumferande återintåg i Dublin, under stort firande, och kassera in på sitt vad. Hela resan hade kostat honom cirka 8000 pund, vilket alltså resulterade i ett netto på 7000 pund.

Vad gör inte en del för att vinna sina bets? Ytterligare en vadslagning för vilken Whaley blev omtalad var på 12 000 pund – och på att han kunde rida sin arabhingst i full galopp inne i sin fars hus vid Stephen’s Green, längs ett galleri, in i den stora salongen och ut genom det öppna fönstret ned till marken trettio fot (nio meter!!) därunder.

Jo, både Thomas Whaley och hans häst klarade den vådliga färden utan större skador; och nej, jag tror att till och med Malin Baryard hade backat ut från den vadslagningen…