Om du vill ha lite uppvärmning och inspiration inför årets WSOP, eller bara bra hängmatteläsning på semestern, ska du få fyra bra lästips i biografigenren av mig här!

The Godfather of Poker

Doyle Brunsons självbiografi, skriven ihop med Mike Cochran, är inte bara spännande läsning om Brunsons egen pokerkarriär utan utgör i mångt och mycket också en historik över den moderna pokerns utveckling. Nej, det var inte bättre förr; jag tror inte att någon modern läsare på fullt allvar skulle vilja återinföra den miljö av grovt fuskande medgamblers, korrupta lagens handhavare och hänsynslösa gangsters i vilken Brunson finslipade såväl sin pokerskicklighet som sina överlevnadstalanger. Han har varit med om det mesta under sin karriär: varit bankrutt vid fler tillfällen än han kan minnas (”Fast senaste gången var 1977”), rånats upprepade gånger, suttit i fängelse, dödshotats och sett motspelare skjutas ihjäl under pågående parti. Som Brunson på ett ställe lakoniskt kommenterar kontrasten mot dagens turneringsstjärnor och deras ikonstatus: ”När man förr i världen tog ett foto av mig, brukade man direkt följa upp det genom att också ta mina fingeravtryck.” Totalintressant!

All In! Historien om världens bäste pokerspelare

Denna är en svensk översättning av ”The Man Behind the Shades” av Nolan Dalla och Peter Alson, och de återger i sin välresearchade biografi ett fascinerande livsöde: från Stus uppväxt som son till en illegal bookmaker på New Yorks Lower East Side, till hans död 1998 utfattig på ett sjaskigt motellrum i Las Vegas. Trots uppriktig beundran för det kanske största kortspelsgeni som gamblingvärlden skådat väjer författarna inte för de mörkare sidorna i Stus komplexa karaktär, som gangsterkontakterna, knarkproblemen och spelmissbruket. Översättningen är på det hela taget habil, men slarvar dessvärre en del när specifika avgörande händer ska redovisas. Vid pokerbordet hade Stu en nästan övernaturlig talang för att genomskåda sina medmänniskor, men som gin rummyspelare var han odiskutabelt bäst i världen: från 15 års ålder och livet ut förlorade han ALDRIG en enda heads-upmatch. Och inom pokern hålls han av många som den sannolikt störste någonsin: Stu ”The Kid” Ungar är den ende någonsin som verkligen vunnit tre VM-titlar. (Johnny Moss’ första titel 1970 räknas inte i sammanhanget; den tilldelades han genom omröstning.)

For Richer, For Poorer

Brittiskan Victoria Coren var den första kvinna som vann en EPT-titel, och hennes bok är kort sagt lysande. Inte nog med att Coren är en bra pokerspelerska, hon är dessutom en första klassens stilist, med sin bakgrund som kolumnist för Observer och tidigare kommentator i Late Night Poker och The Poker Nations Cup på Channel 4 förutom tidigare jobb för BBC. Hon berättar förvånansvärt öppenhjärtigt om sin uppväxt och hur hon hamnade i brittiska pokerkretsar, och om livet där; liksom i USA och för den delen även i ytterligare andra länder med sina många färgstarka karaktärer som rör sig på bägge sidor om lagens gräns. Och givetvis berör hon ett antal gånger ”det kvinnliga perspektivet” inom poker, på gott och ont, sådant det nu kan vara. Det är inte i många andra böcker som pokervärlden har gjorts till en så sällsamt njutbar och gripande läsupplevelse som just här; och det slår mig att Victoria Coren om någon skulle kunna skriva – kanske – Den Ultimata Pokerromanen, bättre än ”The Cincinnati Kid” av Richard Jessup, bättre än ”Shut Up And Deal” av Jesse May. Men i avvaktan på den så köp och läs hennes självbiografi, det är den värd!

Amarillo Slim in a World Full of Fat People

Detta verk, med den oblyga undertiteln ”The Memoirs of the Greatest Gambler Who Ever Lived”, skrevs ihop med Greg Dinkin och publicerades 2003. Visst, man bör kanske ta åtskilliga av hans skrönor med en nypa salt, men mer underhållning för pengarna får man leta efter. Thomas A. Preston, som han egentligen hette, tillhörde vad man så här i efterhand kan definiera som den sista generationen av ”Texas road gamblers”, professionella spelare som reste USA runt på jakt efter lukrativa och privat organiserade cashgames. Bland hans kollegor är/var Doyle ”Texas Dolly” Brunson, Johnny Moss ”The Boss”, Bryan ”Sailor” Roberts och ett antal andra. Några av dem dog i förtid, medan andra kom att häpet få uppleva att de från att ha tvingats eftersträva ett liv i skuggorna plötsligt kommit fram som pokerkändisar – och däribland ”Amarillo Slim” Preston. Dessutom var Preston en sann proposition hustler, alltså en som skickligt kunde få motståndarna att svälja betet i en vadhållning där oddsen egentligen var på hans egen sida; på den fronten är det inte många som genom gamblinghistorien kunnat mäta sig med Preston.

Ett exempel är när Preston på 1970-talet slog vad om 10.000 dollar med Bobby Riggs, som 1939 hade vunnit singeltiteln i Wimbledon, att han skulle kunna klå den senare i bordtennis… om bara Preston fick välja vilka racketar de skulle använda. Riggs, som var en erkänt god hustler själv, var förstås misstänksam och ställde motkravet att Preston var tvungen att ha med två identiska racketar och att Riggs skulle få välja först. Inga problem, svarade Preston. Nästa dag klockan två ägde matchen rum på Bel Air Country Club i Los Angeles, och hade förstås dragit en ansenlig publik. När det var dags för Preston att ta fram sina racketar, stack han ned handen i sin medhavda väska och fiskade upp… två identiska stekpannor. Riggs tvingades välja den ena, och så var matchen igång och vanns av Preston med 21-8. Även om Riggs var sällsynt välkoordinerad och atletiskt vida överlägsen Preston, hade den senare en fördel som Riggs inte kunde övervinna under den korta matchen: Preston hade tränat i veckor på att spela bordtennis med just en stekpanna i handen. Hans devis ’I never go looking for a sucker; I look for a champion and make a sucker out of him’ hade alltså ännu en gång visat sig hålla streck.

Amarillo Slims seger 1972 i VM i poker gjorde faktiskt, kan vi konstatera så här i efterhand, mycket gott för poker. Tre årtionden före ”Moneymaker-effekten”, när en dittills okänd revisor från Tennessee först vann en nätsatellit och sedan VM-titeln, uppstod en ”Amarillo Slim-effekt” när Preston som regerande världsmästare oblygt lyckades bli inbjuden hela elva gånger som gäst i TV-programmet The Tonight Show, och tre gånger i 60 Minutes. Kort sagt gjorde han oerhört mycket för att popularisera poker i det tidiga 1970-talets USA: man kan med fog prata om att Amarillo Slim blev det moderna pokerspelets första frontfigur i offentligheten. Dessutom tog regissören Robert Altman med Preston i en biroll i filmen ”California Split”, och det var just Prestons populariserande av poker som inspirerade Kenny Rogers att skriva sin evergreen ”The Gambler”. Man bör också tillägga att nästa års WSOP, året 1973, som ett resultat av Prestons PR-blitz för första gången bevakades av ett TV-team – från CBS – och kom att bli omnämnt i över sjutusen tidningsnotiser och artiklar, varav en ansenlig andel även i Europa. Kort sagt ännu ett bra lästips!