Nu när frågan om det personliga samt samhälleliga spelansvaret och bra money management ännu en gång är på tapeten – en fråga som jag under de två senaste årtiondena ventilerat i Pokerhandboken, Kasinoboken, mina tidigare inlägg i Aftonbladet i papperstidningen, mina krönikor på Unibet och i ett antal radiointervjuer samt soffprogram i TV – vill jag i sammanhanget säga att jag samtidigt saknar en större och principiellt ännu viktigare debatt: den om vad som egentligen är eftersträvansvärt i Spelsverige.

Spelansvars- och missbruksdebatten är på intet sätt ny utan blossar som sagt upp då och då. När Pokerhandboken 1995 var nyutkommen och recenserades vid nästan femtio tillfällen i SVT, Dagens Industri, Slitz, Expressen, Veckans Affärer, Svenska Dagbladet, you name it, för att inte tala om sex år senare när det hela upprepades efter att jag fått Kasinoboken publicerad, ledde det till att jag inbjöds till ett otal TV- och radioprogram… och nästan varje gång fick jag så småningom frågan ”Men spelmissbruket då?” framkastad i studion. En gång minns jag speciellt, när jag av Pontus Enhörning bjudits in till en nästan timslång intervju i Sveriges Radio: jag var väl förberedd och hade skrivit ned en textrad på ett A4 som jag vikt ihop och placerat i bröstfickan på kavajen. Efter en halvtimme om poker och annat tog mycket riktigt Pontus upp ämnet, varpå jag lugnt och stilla där i studion stack ned handen i bröstfickan, vecklade upp lappen med orden JAG VISSTE ATT DU FÖRR ELLER SENARE SKULLE KOMMA IN PÅ SPELMISSBRUKSFRÅGAN och höll upp den framför honom.

Han blev mållös; helt tyst i flera sekunder, varför jag fick ta mikrofonen och förklara för lyssnarna vad som just hade inträffat. Sedan fick han och jag förstås igång diskussionen igen.

Men jag saknar som sagt den större och viktigare debatten: om vad som egentligen är eftersträvansvärt i Spelsverige.

Man kan konstatera att spelindustrin är unik: inte inom någon annan näringsverksamhet är företagens verksamhet och inkomster så avhängiga av vad lagen tillåter, föreskriver eller förbjuder. I såväl politikers som allmänhetens sinnevärld ingår dessutom att den statliga spelindustrin via direkta eller indirekta beskattningsnivåer som aldrig skulle tolereras inom chokladtillverkning, bilplåtslagning eller städning, förväntas låta delar av sitt överskott gå direkt till ”allmännyttan”.

Lägg till det att fortfarande, efter alla de tusentals år som vi bevisligen ägnat oss åt hasardspel, pågår den grundläggande debatten om huruvida spel egentligen alls borde vara tillåtet, och i så fall i vilka former. Man kan ju dra sig till minnes att redan i Gutalagen från tidigt 1200-tal (som bland annat innehåller Sveriges första kända spellagstiftning!) hette det att ”Dobbel är avskaffat. Den som dobblar vare saker till tre örar åt socknen”. Koncisare uttryckt än så blir det sällan.

[Kortspelare, på ett senmedeltida bemålat träsnitt]

Det är alltså väldigt sällan som det i Sverige bedrivits en ambitiös principdiskussion om vad som är eftersträvansvärt i spelväg, och på vilka etiska och praktiska grunder en sund lagstiftning om spel om pengar bör vila. I stället blir det oftast en blandning av flåsiga åsikter, självpåtagna principer och särintressen – samt i någon mån fakta – som får styra. Till särintressena hör också, vilket måste sägas, de forskare som själva tjänar pengar på att spelfrågans alla aspekter, och då inte minst problemspelandet, utreds gång på gång på gång.

Spelfrågans förment explosiva innehåll leder också de facto till att det i de flesta länder ställs höga krav på att personerna inom denna hantering har rent mjöl i påsen: den uppmärksammade bakgrundsgranskningen av dem som söker jobb inom Casino Cosmopol är ett exempel man osökt kommer att tänka på. Och kanske bör man hålla i minnet att de hårt reglerade statliga spelbolagen däremot ovanifrån styrs av politiker som är tillsatta på betydligt lösare grunder!

[Målning i Kinnarums kyrka som visar spelaren i helvetets eldar, under texten JAG PINAS SWÅRLIGA, I THENNA LÅGANOM]

Och så har vi de sex klassiska argumenten mot hasardspel: det moralistiska tvångsargumentet (”spel är omoraliskt och bör därför förbjudas”), det paternalistiska argumentet (”det är statens uppgift att förbjuda sådant som är dåligt för folket”), ”mänskliga kostnader”-argumentet (”problemspelandet gör mera skada än vad spelglädjen gör nytta”), ”sociala kostnader”-argumentet (”totalt hamnar samhället på ett ekonomiskt minus”), det demokratiska argumentet (”staten bör förbjuda spel eftersom det är folkets vilja”), och ”praktiska svårigheter”-argumentet (”brottsligheten som följer i det legaliserade spelandets spår åstadkommer alltför stor skada”).

Dessa ovanstående ”argument” antingen

(a)  stämmer helt enkelt inte med verkligheten, eller

(b)  är inte tillämpbara i en västerländsk demokrati där staten i grunden har skyldigheten att respektera vuxna medborgares mänskliga rättigheter.

Man kan ju också påminna sig om att för inte så många århundraden sedan ansågs det att såväl teaterföreställningar som livförsäkringar undergrävde samhällsmoralen! Den som vill fördjupa sig i de ovanstående argumenten, och framförallt de förkrossande hårda invändningar som kan resas mot samtliga, rekommenderas att läsa boken ”Gambling and the Public Interest” skriven av professor Peter Collins som är ledare för Centre for the Study of Gambling and Commercial Gaming vid Salforduniversitetet i Storbritannien. Till meritlistan ska också läggas att Collins innehaft titeln som ’executive director’ för South African National Responsible Gambling Programme.

Samtidigt, vilket Collins inte sticker under stol med, är det onekligen så att spelandet har vissa unika särskiljande egenskaper som gör att det inte helt kan lämnas åt samma marknadsekonomi som korvtillverkning och hårklippning, och inte heller fullt ut kan behandlas som en del av den övriga nöjesindustrin. Men, anför Collins med ett antal exempel, många inadekvata och ineffektiva bestämmelser och regler för spelandet här på planeten, i olika stater och samfund, har sin grund i att lagstiftarna är förvirrade, oinformerade och orealistiska i relation till de mål de försöker uppnå. (Det är för övrigt en sidodiskussion som är tillämpbar på flera av samhällets områden.)

Trots årtionden av undersökningar har forskarna till exempel fortfarande inte helt enats om vad som är en bra definition på problemspelande, eller om hur man i en given population kan urskilja vilka som är problemspelare. Vad som är problemspelande skiljer sig också åt från kultur till kultur, det måste man framhålla: det som skulle lett till skampålen bland 1600-talets puritaner i England skulle man inte ens höja på ögonbrynen åt i dagens Macau, och för bara ett århundrade sedan kunde i Sverige en vanlig lottsedel av vissa kyrkans män dömas ut som ”spelarens inträdesbiljett till helfvetet”. Och, vilket är viktigt och som en del forskare framhållit, så kallat problemspelande är i många fall bara ännu en yttring av ett allmänt karaktärsdrag av risktagande och problem med money management.

Vissa författare, som nobelpristagaren Rudyard Kipling och David Spanier (den senare i boken ”Easy Money: Inside the Gambler’s Mind”) har tvärtom spekulerat i vilka kvaliteter och karaktärsdrag som ett sunt spelande kräver. Kipling var faktiskt inne på att spelandet kan vara fostrande för den moraliska karaktären… men för de flesta gör spelandet sannolikt varken till eller från på just denna punkt.

Vad som i mitt tycke saknas mest är alltså en faktabaserad, tydligare och intellektuellt hederligare principdebatt om spelandet och dess villkor, utan den undervegetation av grundlösa åsikter, dubiös moral, politiska diktat och annat som fortfarande frodas i alltför hög utsträckning. Först DÅ kan vi som en följd på allvar avhandla spelansvarsfrågan, när en hållbar, fungerande, långsiktig grund lagts. Men det är kanske för mycket att hoppas på?