Jag hade tänkt återknyta till mitt inlägg nedan, där jag berättade om hur jag ett antal gånger hamnade i radioprogram och TV-soffor på 90-talet och fick ta pokerspelandet i försvar – ni nutida unga onlinehotshots som gick i småskolan då skulle ha svårt att föreställa er hur annorlunda det var i Sverige – förutom att avhandla ämnet spelmissbruk.

För visst tvingades jag ta pokerspelandet i försvar. ”Vad är det för nytta med poker? Det går ju bara ut på att flytta omkring pengar mellan er”, var en intervjufråga som återkom i olika varianter, gång på gång.

Nå, den frågan är jag utan att tveka beredd att svara på, nu som då.

För en utomstående – låt oss säga den sedvanliga slätkammade medborgaren som jobbar som revisor, har 1,6 barn och bor i HSB, handlar på Konsum, tänker låta sig begravas genom Fonus och sover med händerna på täcket – kan poker- och gamblingvärlden säkerligen framstå som mystifierande, konstig, full av obegripliga ritualer och jargong, och enstaka gånger inte så lite skrämmande. Det kan vara svårt att se några sociala värden i den; och den har genom århundradena sannerligen inte saknat belackare:

”Spelandet är lögnens och menedens moder.” (Biskopen Johannes av Chartres, i en bevarad predikan från år 1175.)

”Vadslagningen är dårens argument.” (Gammalt engelskt ordspråk.)

”Pengar som vunnits i hasard […] vinns inte utan att man sätter sig själv främst, och är inte utan synd.” (Martin Luther, i en av sina skrifter från tidigt 1500-tal.)

”Det finns tillräckligt mycket energi som bortslösas i poker så att den skulle ha kunnat göra hundratusen män framgångsrika varje år.” (Arthur Brisbane, i ’The Book of Today’).

Ja – ni ser själva. Men vad finns det då för gott i poker? Ger det oss deltagare någon bestående behållning, där vi sitter och ”flyttar pengar mellan oss”?

Spelandet går inte i första hand – eller ens i andra eller tredje – ut på att suga upp moraliska lektioner, vilket många tycks tro; inte minst alla dessa välmenande politiker, samt tjänstemän på Folkhälsoinstitutet och Lotteriinspektionen. Faktum är dock att många förbiser det EGENTLIGA ändamålet med olika aktiviteter som vi ägnar delar av livet åt.

Vi undervisar skolbarn i algebra och geometri, i full vetskap om att över 90% av dem under sina yrkesverksamma liv inte kommer att ha någon större nytta av de specifika kunskaperna. Men att lära sig algebra handlar inte i första hand om att förvärva ett specifikt verktyg; det handlar om att bygga upp mentala muskler som också ska komma till nytta inom andra områden. Du går inte till gymmet för att du vill lära dig hur man hanterar en roddmaskin; du går till gymmet för att den där roddmaskinen åstadkommer något eftersträvansvärt när det gäller din kropp, och vars effekter du kommer att ha nytta av under alla de andra timmarna i veckan när du inte sitter på den där roddmaskinen.

Detsamma gäller spel – inklusive poker. Det är inte VAD du koncentrerar dig på under spelet – pottodds etc – utan det är HUR du tänker som räknas. De läxor du lär dig vid pokerbordet är inte enbart sådana som rör spelet; du förvärvar också andra, bredare, delvis subtilare men samtidigt mångsidigare talanger. Det är ingen slump att dokumenterat duktiga personer på poker, backgammon, schack och bridge är överrepresenterade bland USA:s framgångsrikaste börsmäklare, enligt en undersökning som återges i Aaron Browns bok ”The Poker Face of Wall Street”. Eller för att citera Charles Nesson, professor i juridik vid det ansedda Harvard-universitetet:

”Poker lär ut skicklighet i att tänka [”thinking skills”], och lär dig hur man ser saker och ting från en annans perspektiv; det lär dig hur man bedömer risk, hur du hanterar dina resurser; det erbjuder en metafor för många talanger i livet, i affärer, i politik, och till och med inom internationella relationer.”

En del i pokerns utmaning ligger också i att ta reda på de oskrivna reglerna för det parti eller den turnering du hamnar i. Jo – de formella reglerna för poker är förvisso fastslagna: en flush slår en straight, det finns en undre gräns för minimihöjningar, du måste vänta på din tur etc – men som varje skicklig spelare vet, finns det ALLTID också andra ”regler” som lurar under ytan, och som gradvis förändras med bordsdynamiken: spelare A vågar aldrig syna efter floppen utan att ha minst topparet, spelare B är livrädd för att få en checkhöjning emot sig och därför benägen att checka bakom dig, och så vidare. Det är dessa oskrivna, skiftande och ibland oklara regler du måste upptäcka och utnyttja, under spelets gång.

Man kan dra paralleller med hur TV-underhållningen utvecklats. Går du tillbaka trettio eller fyrtio år i tiden, till serier som ”Forsytesagan” och ”Dallas”, var intrigerna tämligen givna och enahanda, och karaktärerna tillsågade ur femmillimeters plywood. Nyare serier som ”Arkiv X”, ”Lost” och ”Heroes” däremot vimlar av överraskningar, mysterier och dolda ”regler”; TV-tittarna har fullt sjå med att gradvis försöka lista ut vad sanningen egentligen är. Och dagens realityshower har tagit det hela ytterligare ett snäpp framåt; där VET redan i förväg både tittare och deltagare att det oväntade väntar om hörnet, under en följd av utmaningar vars svårighetsgrad växer med tiden. Det förvånar mig inte det minsta att en skicklig pokerspelare som Ken Lennaárd vann första omgången av ”Riket”; han var, i kraft av de talanger han förvärvat och finslipat vid borden, helt enkelt bäst i det sällskapet på att manipulera omgivningen till sin fördel.

Det är därför en av pedagogikens fallgropar, denna vanföreställning – för att på snirkliga vägar återknyta till den ovannämda frågan jag fick på tillställningen – om att en person bara lär sig exakt det han eller hon studerar för stunden. Det ”kollaterala tänkandet”, i form av utvecklandet av tankemönster och varaktiga attityder, både kan vara och är ofta viktigare än de formella lektionerna i låt oss säga historia eller geografi. Dessa tankemönster och attityder är nämligen grundläggande för vad vi kommer att behöva för att klara oss i framtiden.

Och vad poker, i likhet med andra spel, först och främst erbjuder när det gäller kollateralt tänkande är det som litteratur, musik och konst inte klarar av: att kunna fatta välgrundade beslut. Romaner må aktivera fantasin, och musik och konst må tala till våra själar; men poker tvingar dig att fatta beslut, att välja, att prioritera. Alla de intellektuella fördelarna med att kunna spela poker härrör ur denna fundamentala dygd, eftersom konsten att lära sig tänka också är konsten att som ett resultat av detta lära sig fatta rätt beslut: att väga bevisen, analysera situationen, jämföra med sina långsiktiga mål, och så bestämma sig.

Ingen annan kulturell aktivitet hos människan kan i samma grad engagera hjärnans beslutsfattarmekanismer som att spela ett krävande spel. För den utomstående kan en framgångsrik pokerspelare i arbete se obegriplig ut; nedsjunken i sin hoodie, med kolsvarta solglasögon på och hakan stödd mot händerna. Men hade vi kunnat kika in i huvudet på honom eller henne, skulle vi upptäcka den primära aktiviteten som pågår för fullt; fattandet av smarta beslut, vissa av dem inspirerade av ögonblicket, andra kyligt framresonerade för att stå i samklang med de långsiktiga strategierna.

DÄR har du mitt försvarstal för poker – och det yttersta skälet till varför du bör förvärva skicklighet i det!