Det finns knappast något som så förknippas med poker som bluffandet… och knappast heller något inom poker som blivit så överskattat, uttjatat och missförstått. Människor som sällan eller aldrig spelar poker tror gärna att bluffen är det centrala. När Chris Björin 1 maj 1997 intervjuades i TV-programmet Aschberg & Co, efter att ha kammat in 1,3 miljoner kronor plus det första svenska WSOP-armbandet någonsin, löd den första frågan han fick: ”Hur kan man se att en motspelare bluffar?”. Och när Stu Ungar gästade The Merv Griffin Show i amerikansk TV dagen efter att han 1980 vunnit VM-titeln i poker, inleddes konversationen lika stilenligt med frågan ”Bluffade du mycket?”.

Bluffandet som fenomen är intressant av matematiska och spelteoretiska skäl… och kan appliceras på affärsförhandlingar, militär planering och många andra områden. Men bland de cirka 8-10.000 spel som existerar på den här planeten, finns bluffandet som strategi och taktik endast med i ett fåtal: bluffstopp och liar’s dice, till exempel. Är man generös och inkluderar det också i rudimentär form, hittar man det även i Stratego (hur man placerar flaggan, ”misstänkt” pjäsförflyttande) och i bridge (med till exempel så kallade psykbud, där man dock riskerar att förvirra även sin partner).

Av de cirka tjugo spel i vilka det existerar ett formellt, erkänt världsmästerskap – från mahjong, schack och go till shogi, xiang ch’i och kalaha – är det bara två och endast två i vilka bluffen existerar fullt ut som ett vapen med vilket man kan få motspelaren att kallsvettas medan klockan tickar. Det ena är självklart poker, men vilket är det andra?

Du ska få en ledtråd! Så här ser det spelet ut:

Det är Scrabble – ”originalversionen” av Alfapet, en gång uppfunnet av den amerikanske arkitekten Alfred Butts. Där är det helt i sin ordning enligt internationella tävlingsregler att lägga ut ett påhittat, icke-existerande men kreativt konstruerat ord. Lyckas du därmed bluffa din motspelare som inte vågar ”syna” det ordet, kan du bli av med svårspelade kombinationer av bokstäver samt ockupera rutor som ger dubbla och tredubbla poäng. Men säger motspelaren i stället ”det där är en bluff” och kräver att tävlingsledningen granskar ordet via de lexikon som utgör facit, och det då visar sig att du bluffade, tvingas du ta upp brickorna igen och motspelaren är vid draget – han/hon får alltså i praktiken göra två drag i rad.

Och som nästa metanivå av strategi kan du i tävlings-Scrabble spela ut ett ord som ser ut att vara så egendomligt att det framstår som påhittat men faktiskt existerar, och hoppas på att motståndaren insisterar på att syna din ”bluff”. När det visar sig att ordet faktiskt finns, går motspelaren då miste om sitt nästa drag varför det i praktiken blir du som får göra två drag i rad. Du kan därmed ställa din motståndare inför ett tufft beslut – syna eller inte syna ordet? Är det äkta eller påhittat?

För de flesta är det högst otippat, att Scrabble förutom poker är det enda spelet på världsmästarnivå där bluffen existerar som vapen. Men så är också Scrabble ett dödligt allvarligt spel för eliten av dess cognoscenti, och där omtalade fuskskandaler skakat såväl USA-mästerskapet som världsmästerskapet! Se kravet på att motspelaren skulle kroppsvisiteras…

http://www.thesun.co.uk/sol/homepage/3876954/Scrabble-rival-demands-strip-search-over-missing-G.html

… och läs om spelaren som i smyg hade blanka extrabrickor med sig till partiet:

http://www.npr.org/blogs/thetwo-way/2012/08/15/158875794/cheating-and-broken-records-at-scrabble-championship-drama-abounds

Vill du få en hisnande inblick i spelets strategiska djup och i olika tekniker för ”fighting dirty” i Scrabble, hittar du en här:

http://igniteshow.com/videos/fighting-dirty-scrabble

Man får onekligen intrycket av att Alfapet/Scrabble framstår som nyttig träning för en som aspirerar på att bli allroundspelare i poker…