Snart bär det av till WSOP ännu en gång, och självklart ser jag fram emot att befinna mig på den plats som utgör centrum i pokeruniversum då: Rio, där VM spelats sedan 2005 – dock det året med finalen på Binion’s Horseshoe.

Vid pokerborden kan allt hända: ”Den plats där det omöjliga inträffar fem gånger per kväll”, som någon – jag har glömt vem just nu – ironiskt formulerade det. Och, kan tilläggas, där repliker som biter sig fast för livet kan fällas, med en ironisk twist som om man råkade vara med i ett avsnitt av Spin City eller Two and a Half Men. Under ett cashgame i Vegas för flera år sedan hade jag en spelare vid sidan om mig som hade ovanan att lägga fram sina mörkar bara några centimetrar framför sina egna marker, så att det knappt märktes. Till slut hojtade dealern till honom, halvt irriterat och halvt på skämt:

”HEY, PUT IT IN LIKE YOU MEAN IT!”

Avslappnat, utan att röra en min eller att ta ögonen från sina hålkort svarade spelaren vid sidan om mig på bred New York-dialekt: ”Yeah, my wife says the same thing all the time.” Det blev en bra skrattsalva bordet runt.

Den första gången jag besökte WSOP, året 1994 när jag dessutom fick förmånen att träffa Chris Björin, hade jag en kväll slips på mig inne i turneringsrummet på Binion’s. Det var en ganska cool sak som jag fått i present från belgiska spelkortstillverkaren Carta Mundi: en uppförstorad, stiliserad ruterknekt, specialdesignad i begränsad upplaga och allt det där. När jag för ett kort ögonblick stod nära ett bord och tittade på legendaren Doyle Brunson som satt i ett cashgame, lyfte han på huvudet, tittade intresserat på min slips, plockade upp tre svarta marker och sa till mig på sin Texasdialekt: ”Ah’ll give ya three-hundred dollahs for that tie.”

En vanlig gamblingkravatt hade jag krängt av mig direkt och gjort affär med – men just den slipsen var en personlig gåva från vännen Luc Mertens, exportchef på Carta Mundi. Dels gillade jag den, dels hade det varit osnyggt mot Luc att sälja av den – så jag svarade: ”Sorry, can’t do – personal gift to me.”

Brunson ryckte bara på axlarna och återgick till sitt cashgame.

Det där första året var jag nog aningen star-struck. Jag hade läst Anthony Holdens bok ”Big Deal” som gjorde att jag fick upp ögonen för poker, och nu var jag två och ett halvt år senare på plats i Vegas och plötsligt fanns alla de där kända namnen i boken livs levande i lokalerna och jag hade lite av jag-måste-nypa-mig-i-armen-och-se-om-jag-drömmer-känslan. Jag till och med bad om några autografer, vilket jag dittills nästan aldrig gjort förr i mitt liv:

Ess med, ovanifrån och ned, namnteckningar av Stu Ungar, Johnny Moss och Thomas A. ”Amarillo Slim” Preston.

Nästa år, 1995 när jag var tillbaka i Vegas, gick jag på Binion’s förbi ett cashgamebord med $5-$10 limit – något som idag i princip är försvunnet i staden – och såg Johnny Moss sitta där, i en rullstol. Main Event i WSOP var igång, men för första gången hade ”Moss the Boss” avböjt att ställa upp med hänvisning till att han var för gammal och hans hälsa för dålig för att orka med en så lång och krävande turnering. På något sätt kände jag på mig att det kanske var sista tillfället för mig att spela mot Moss, och köpte in mig i cashgamet fast det egentligen var högre än vad jag normalt spelade då.

Det var lite särpräglat att spela mot denne legend, även om han just då var nästan nittio år gammal. Jag minns att han nästan inte sa något alls under partiet, och att hans ögon oftast var mer än halvslutna så att jag ibland undrade om han hade somnat.

Jag hade en liten kasse med mig med några böcker, eftersom jag tidigare under dagen varit på Gambler’s Book Club och handlat. En av dem råkade vara biografin över Johnny Moss, författad av Don Jenkins – Moss själv som var född 1907 växte upp under ytterst fattiga omständigheter utan formell skolning, och var i praktiken nästan analfabet med mycket begränsad skrivförmåga. Efter en halvtimme hade jag samlat mod och tog upp boken ur kassen och frågade honom: ”Would you be so kind as to sign this book for me, sir? It would be an honour”, medan jag också tog fram en penna.

Han nickade, tog boken ur handen på mig, frågade tyst ”What’s your name?” och skrev sedan sitt namn:

Jag tackade honom, stoppade tillbaka boken och fortsatte sedan spela ytterligare någon halvtimme tills Moss cashade ut och lät sig rullas iväg i rullstolen. Då lämnade jag också partiet, några blygsamma dollar back men en erfarenhet rikare. Jag minns ingen dramatik där vid bordet, bara lite ge-och-ta bland vi 7-8 personer som satt med, och Johnny Moss själv sa inte många ord under den timmen.

Men ändå; jag hann faktiskt spela poker med legenden Johnny Moss. Strax före julafton 1995 fick jag höra att han avlidit – och i min bokhylla står fortfarande boken, arton år senare, som ett stillsamt minne av ett stillsamt möte.