Till mina nära vänner hör Anna K., med ett förflutet som bland annat jazzsångerska och nattklubbsartist – förutom att hon är om möjligt ännu mera ohämmat begiven på ordvitsande än jag. Och så gillar hon spel: bilden ovan är från i torsdags när vi tar en runda mahjong.

Hennes äldsta dotter Sofia är i dag en ung dam i karriären:

… men en sommardag när Sofia bara är tio eller elva år gammal, kommer hon hemcyklande till mig eftersom hon har tråkigt och frågar om jag vill spela spel med henne. Hon vet om att jag sysslar med spel dagarna i ända även om hon med sin unga ålders rätt inte har innebörden av mitt yrkesval helt och hållet klar för sig; och jag säger ”självklart” och pausar från mitt skrivjobb just då och fixar fram mjölk och bullar så att vi kan ta ett parti Othello i vardagsrummet.

Och mitt i partiet, medan jag funderar över nästa drag, tittar hon på mig med ett barns hela oförställda nyfikenhet och frågar glatt:

”VAD SKA DU BLI NÄR DU BLIR STOR?”

Det är fortfarande en av mina absoluta favoritanekdoter, trots att Sofia i dag ler lite generat när jag påminner henne om den. Och jag känner mig priviligierad, som får ha spel inte bara som hobby och passion utan också som yrke. Det håller en ung i själen, och jag påminns om den djupa insikt som ibland tillskrivs den nederländske kulturhistorikern Johan Huizinga: ”Vi slutar inte spela för att vi blir gamla, utan vi blir gamla för att vi slutar spela.”