För er som tagit del av och haft åsikter om en av Spelsveriges mer omtalade vadslagningar på senare tid – se

https://bloggar.aftonbladet.se/superbloggen/2013/01/litterara-vadslagningar/

samt

https://bloggar.aftonbladet.se/superbloggen/2013/01/om-heder-och-svek-i-spelvarlden/

kan jag nu följa upp det genom att säga att min meningsmotståndare Andreas Bergman till sist föll till föga och betalade. Han gick alltså från attityden ”Jag tycker du skall ta det här till Tingsrätten […] din jävla Cylindertattare” till att erkänna att vadet faktiskt existerat samt att han förlorat det, och satte nu – ett halvår efter att vadet avgjordes datumet 12-12-12 – in tusenlappen på mitt konto. Dock skedde det inte utan ytterligare bergmanska svordomar och förolämpningar riktade mot mig, och vilka man kunde ta del av i kommentarsfältet på Pokerlistings.

Ibland är det bara att bita ihop och betala.

Vad fick då Andreas Bergman, fortfarande med en opublicerad roman hittills trots alla utfästelser, att motvilligt ge efter och betala? Sannolikt insåg han till sist att hans rykte blivit så totalt solkigt och nedfläckat att det fanns ingen annan utväg. Enligt vad jag hört från några av mina källor har Bergman bland annat på Cosmopol i Göteborg beståtts med ett antal nedlåtande gliringar och kängor om sitt agerande – och säkert i en del andra sammanhang med.

Är då Andreas Bergmans rykte därmed återställt, nu när han till sist betalade?

Ingalunda.

Det är, och kommer i spelkretsar alltid att vara, en himmelsvid skillnad på att direkt efter en vadförlust slanta upp med ett erkännande utan omsvep och utan kringsnack eller bortförklaringar, och på att under ett halvårs tid blåneka till förlusten parallellt med ett användande av diverse hånfulla svordomar och könsord om sin meningsmotståndare innan man med en grimas och tvingad av omständigheterna räcker över pengarna.

När jag här i Superbloggen tidigare skrivit om vadet, har jag kallat hela affären för ”sedelärande” – ett omdöme som står fast. Är det någon erfarenhet man kan utvinna av denna historia som nu får sin slutpunkt (?), så är det framför allt denna: att i spelkretsar tar man sina förluster rakryggat, direkt och med ett leende… eller betalar i förlängningen ett långt högre och kostsammare pris. Det är beklagligt att min meningsmotståndare inte förstod det, innan uttrycket ”att göra en Bergman” hann etablera sig i svensk spelarslang som synonym för att försöka smita från en vadförlust. En sådan herostratisk ryktbarhet är sannerligen inget att sträva efter.

Som jag tidigare utlovat har jag låtit Bergmans tusenlapp direkt gå vidare till välgörande ändamål (se bilden ovan), i detta fall Plan Sverige/Plan International som jag sedan ett bra tag tillbaka är månadsgivare till. Denna organisation kämpar främst för flickors rättigheter i u-länder, och du kan läsa mera om organisationen på

http://www.plansverige.se/

Jag uppmanar även dig att ansluta dig och bli månadsgivare där; säkert kan du ta en och annan pokervinst och dela med dig av, till medmänniskor som behöver pengarna bättre.