När Main Event i WSOP snart börjar, kommer de gissningsvis omkring 6000 deltagarna att ha ett och samma mål: finalbordet. Den ende i pokerhistorien som spelat sig till tre VM-titlar, Stu Ungar (bilden ovan), har sammanfattat upplevelsen med att sitta i finalbordet i VM så här:

Försök föreställa dig hur det känns att sitta vid ett pokerbord med andra vars enda mål är att skära halsen av dig, ta dina pengar, och kasta ut dig genom bakdörren medan du undrar vad det var som gick snett därinne. Och om du inte tror mig, är det du som är lammet på väg till slakten.

I runda siffror kommer väl ett hundratal svenskar att återfinnas i startfältet, ett antal av dessa representanter för olika onlinepokersajter. För är det någonstans de ska finnas och rapportera därifrån om dramat, upplevelserna, tragedierna och triumferna, så är det i Las Vegas under WSOP. (Med ett och annat förvånande undantag; man undrar faktiskt lite över prioriteringarna, när t.ex. Magdalena in de Betou inte skickas dit av sin uppdragsgivare.) Hur det går för oss blågula pokerkrigare återstår att se, men nog kommer det att behövas tur om en ska ta hem segern – när Johnny ”Orient Express” Chan vann sin första titel 1987 vann han hela tolv avgörande coinflips i rad på vägen dit!

För att återvända till Stu ”The Kid” Ungar, så är han en legend i Las Vegas – men en legend med ett tragiskt levnadsöde, inte minst när det gäller hans narkotikamissbruk. När jag 2008 var med i en mindre turnering inne på Binion’s, hade jag vid sidan om mig en grånad gentleman som visade sig ha varit personligen bekant med Ungar. Han skakade beklagande på huvudet över dennes livsöde medan vi konverserade: ”He put a million dollars up his nose”, sa han om Ungars kokainvanor, och berättade för oss andra att när Stu vann sin tredje VM-titel 1997 saknade han egna tänder i munnen, som ett resultat av drogerna.

En enda gång har jag själv som hastigast och personligen träffat Stu Ungar, 1995 inne på Binion’s Horseshoe i Las Vegas under det årets WSOP. Jag minns honom som småväxt och nästan absurt tanig, med blicken flackande bakom de klassiska blå solglasögonen och mumlande något ohörbart medan vi skakade hand; spänd som om han haft en uppdragen stålfjäder inombords. Han gav mig på min artiga förfrågan en autograf på ett spelkort, och rusade sedan nervöst vidare. Så här i efterhand är det en trist tanke, att han tre och ett halvt år senare skulle dö utblottad och av en överdos på ett sjaskigt motellrum.

Ungar hade dessutom hela sitt liv problem med att han såg så barnslig och kortvuxen ut. En gång när han var i 35-årsåldern bilade han och några vänner till Palm Springs för att spela golf, och stannade på vägen till vid en bättre restaurang där Ungar stack åt hovmästaren en hundradollarssedel för att denne skulle ordna ett bord åt dem. Sedan gick Ungar bort till baren för att beställa en rom och cola.

Bartendern krävde att få se någon form av legitimation. Utan att blinka stack Ungar händerna i fickorna, slängde upp två sedelbuntar med sammanlagt över 30 000 dollar på bardisken, och skrek högt:

”HÄR HAR DU MIN LEGITIMATION! TROR DU ATT EN JÄVLA TONÅRING GÅR RUNT MED SÅNT HÄR PÅ SIG, VA?”

Tio sekunder senare var Ungars drink upphälld och klar…

Frid över hans minne, och låt oss andra ta lärdom av hans levnadsöde.