Det var längesedan det dekadenta pokerrummet inne på Flamingo hade sett sina glansdagar. Inrökta väggar och golvmattor. Interiör charmig som på en gammal finlandsfärja. Till och med damerna som serverade drinkar i kortkort var av äldre modell, födda långt innan Kennedy blev skjuten.

Ändå var det där vi ofta hamnade, till sist, efter långa dagar och sen middag. Orken satte stopp för något annat och om man skulle förlora på grund av trötthet eller allmän okoncentration fanns det bara 1/2 dollar NL så skadan kunde inte bli för stor.

Jag påmindes om varför jag började spela poker från första början. Långt i från pokerproffs, stora prissummor och minst lika stora egon. Efter att på dagarna ha följt WSOP på nära håll borta på Rio och fraterniserat med världens poker-elit kändes det här som ett stilla andningshål. Här fanns ingen prestige eller pekpinnar på hur man skulle spela. Här fanns inga rätt eller fel. Här kunde man slappna av med en Bud i goda vänners lag. Vänner som man aldrig någonsin träffat tidigare…

Då jag varit här många år nu, känder jag igen de flesta av de dealers som arbetade. Till skillnad från kasinot hemma var medelåldern 30 år högre, minst. I Las Vegas är inte dealer-yrket något som man utövar över en sommar eller arbetar med innan man börjar plugga eller har som extrajobb. Det är inget jobb exklusivt för yngre, som det ofta kan ses som hemma i Sverige. Här är det ett yrke som man kan tänkas pensioneras som. Jag gillar det. Det ligger en stolthet vid att stå fast vid sin läst som jag tycker mycket om.

Denna kväll spelades som vanligt Morrissey i högtalarna. Hemma i Sverigs spelas bara den gamla pop-ikonen på uteställen där hipsters nickar gillande samtidigt som de stryker sin tvinnade mustasch. Här går han loss på repeat i högtalarna på de flesta hotell. Plötsligt känner man sig inte lika exklusiv och unik när man tycker att Morrissey är det coolaste som finns. Och det kommer så oväntat att ett kasino som bjuder på trött strip-dans samtidigt har så bra musiksmak. Hur kommer det sig?

Jag funderar djupt på detta spörsmål där jag sitter med 300 inväxlade dollar i röda 5-dollars marker. Marker som troligen inte har gjorts rena de senaste 20 åren…

Stämningen är på topp! Några är lite berusade. Några kanske bara höga på livet. Men alla är glada. Det pratas och det skämtas. Ingen är utanför. Inte ens fransmannen. Det känns som att det finns ett högre gemensamt mål med kvällen än att vinna pengar. Förmodligen är det bara så det känns. Men känslor ska inte underskattas.

Och det är då han kommer. Mitt i ett skämt om franska pokerstars som fransmannen drar med mig när det går upp för honom att många svenskar spelar där. Jag funderar på om jag ska varna honom för att rosjon hittat nya jaktmarker, men jag avstår. Det får komma som en brutal överraskning. Men det är då han kommer. Den lille indiern. Med exakt samma accent som man förväntar sig. Liknande den hårt arbetande butiksägare Apu i Simpsons.

Den lille indiern är prydligt uppklädd i en röd piké. Han sätter sig ner med ett stort leende och han skulle nog kunna sitta så där i all evighet utan att säga ett ord och man skulle känna att han är en människa man vill hänga med ändå.

Han växlar in ett fullt inköp. 300 dollar i röda marker placerade i tre prydliga staplar, som sig bör.

När en ny människa kommer till ett pokerbord så är det som att klassen fått en ny medlem som måste synas upp och ner. Alla tystnar i några sekunder för att titta på ”Apu” när han säger ”Hej! Hej!”och fortsätter att visa upp en bländande tandrad.

Sen är han en av oss.

Efter någon timma har den lille indiern knappt spelat en hand. En äldre herre från Boston skämtar om att till och med hans fru sedan 30 år är ”lösare”. Men indiern låter sig inte påverkas utan fortsätter lägga sin händer. Och le sina stora bländande leenden samtidigt som han så smått börjat delta i diskussionerna och bli en del av den allmänt goda stämningen som ofta skapas av ett gäng som njuter av att få spendera sin semester i en stad som Las Vegas.

Ytterligare en timma går. Då händer det. Indiern synar en höjning på 15 dollar preflopp. De första tre korten kommer. 642 med två hjärter. Vi är tre spelare med i potten. Själv har jag 99 och fortsätter satsa 25 dollar. Den lille indiern skrynklar ihop pannan innan han prydligt radar upp ett gäng svettiga röda marker och höjer till 60 dollar. Den tredje personen. En äldre asiat med cigarrgula tänder synar! Jag ser ingen annan utväg än att vackert slänga i väg mitt överpar.

Turn kommer. En obetydlig kung. ”Apu” betar 60 dollar till. Asiaten suger en stund på den otända cigarren han har i mungipan innan han synar. River visar hjärter 2 vilket parar brädan och samtidigt gör färgen möjlig. Indiern, som jag kallar liten trots att han längre än sin ännu kortare motståndare, asiaten, går nu all in för 160 dollar. Asiaten synar snabbt och slänger upp AT i hjärter för esshög färg.

Den lille indiern ser besviken ut.

– Oh, flush. I can’t beat that, mumlar han sorgset och för första gången försvinner hans karaktäristiska tandrad bakom stängda läppar.

Han muckar sin hand. Någon blir nyfiken på vad han kunde ha haft för kort då han spelat så tight så länge och nu valt att investera alla sina marker. Ingen trodde på en bluff. Mannen med sexskämtet om sin fru frågar:

– What did you have?

– Just three of a kind. Sixes…

– Oh, unluck, svarar gubben.

Själv börjar jag nästan skaka av upprördhet då jag inser att dealern sedan länge börjat blanda om leken. Den stackars indiern hade kastat den bästa handen då den andra tvåan gav honom kåk.

Ingen annan verkar av någon outgrundliga anledning reagera. Och den lille indiern tar försynt fram nya sedlar att spela med.

Potten på runt 600 dollar hade gått till fel spelare. Borde jag nämna att han gjort ett helt idiotiskt misstag och förlorat en pott han rätteligen skulle ha haft på grund av att han inte klarar av att tyda brädan? Borde jag ge honom en pokerlektion och öppen vägledning i hur han borde agera och tänka i framtiden?

En del av mig vill och kan inte hålla tyst när sådana här fel begås. Det gör ont inom mig och jag vill bara skrika ut min frustration. Som när Phil Ivey foldade bäst hand vid showdown i WSOP Main Event för några år sedan. Det känns genuint fel och så får det inte gå till.

Samtidigt tittar jag på den lille indiern. Tydligen gick det snabbt för honom att glömma den förlorade potten. Han har börjat le igen och pratar nu med fransmannen om mat.

Jag inser att det bara skulle kännas som att få en kniv i magen om jag berättade. Kanske skulle den vita tandraden försvinna bakom stängda läppar igen och han skulle förbanna sig själv? Jag vill inte riskera att förstöra hans kväll.

Kanske gjorde jag honom en björntjänst genom att aldrig berätta. Kanske räddade jag hans kväll. Det får vi aldrig veta. Jag vet bara att jag själv inte skulle ha velat bli idiotförklarad inför hela bordet och tvingats gräma mig under resten av sessionen över ett så dumt misstag.

Nu flöt allt på som vanligt istället.  Ännu en Morrissey-låt gungade ut över lokalen. De gamla rävarna som delade ut korten delade med sig av sina anekdoter som de samlat på sig vid borden under decennier. Stämningen fortsatte på topp.

Det var nästan som om det dekadenta pokerrummet blev vackert till slut. Som en novell av Charles Bukowski.

Nästa dag var jag tillbaka på Rio. För VM i poker. Där spelarna har andra mål. Som att bli bäst och vinna så mycket pengar som möjligt.

Jag såg många nya världsmästare bli till. Men om tio år är det den lille indiern, med det stora leendet, som jag kommer att minnas…

Edit: Angående uppförande vid pokerborden. Proffs kontra amatörer. Vad tycker du? Läs gärna min senaste poker-krönika i ämnet.