Det har gått så lång tid nu att jag inte längre minns vem som gav mig smeknamnet ”pokerprofessorn” – sannolikt var det vännen Ola Brandborn, alternativt redaktören Jonas Berg i tidskriften First Poker, som lanserade det för sju-åtta år sedan. (Nej, det är inget nick som jag själv hittat på, eller ens använder; på mina visitkort för Unibet står det ”Poker Ambassador” som titel, och på mina andra som jag använder i övriga sammanhang står det i stället ”Writer & Games Designer”.)

Hur som helst har jag inget emot nicket, eftersom det reflekterar att jag sitter på en hygglig kunskapsbank om inte bara poker, faktiskt, utan även om spelandets kulturhistoria: ett ämne som jag gästföreläst om vid ett antal högskolor och universitet i både Sverige och utomlands. Ibland brukar jag i det sammanhanget beröra några personer som avslutat sina dagar vid spelbordet – som vildavästernfiguren ”Wild Bill” Hickok, president Charles de Gaulle och skådespelaren Al Jolson.

Men få har lämnat jordelivet med samma stil in i det sista som Jack ”Treetop” Straus, som erövrade VM-titeln i poker 1982.

Han brukade alltid med en släng självironi säga att han ville sluta sina dagar vid pokerbordet – och fick sin önskan uppfylld: den 14 augusti 1988, mitt under ett höglimitparti på Bicycle Casino i Kalifornien, drabbades han av en hjärtattack och dog vid femtioåtta års ålder.

På en annan punkt blev han dock inte bönhörd: Straus brukade också med samma ironi säga att ”om det finns en Gud så kommer jag att ligga back när det inträffar”, men han låg faktiskt på plus just då.

Enligt vad som sägs ska en av de andra spelarna ha tjuvkikat på Jacks hålkort efteråt, och upptäckt att denne lämnat jordelivet mitt under en sista rejäl bluff. Det var ett passande slut på en legendarisk och omskriven karriär.

Undras hur och var ett antal andra kända pokerprofiler en gång i framtiden kommer att casha ut för gott?