Sedan hemkomst har jag någonstans spelat någonstans kring 10h om dagen i snitt, vilket ger någonstans 200h på 2 veckor. Varför? Jo man har ju lyckats springa in 3st såkallade hästabacka under denna korta tiden man varit fastfängslad vid datorn hemma i Sverige. Varje gång man slår upp sig, slutar det med att highstakes-sessionen går åt h*lvete. Jag lyckades att vinna en relativt stor söndagsturnering under förra veckan, trots detta slutade det med ett rekordstortback, #highstakes. Det slutade också med att jag rev av en underbar dygning. Värdet var bisarrt fint under söndagsnatten så det slutade med att jag satt dagen efter med rödsprängda ögon och alldeles för många nollor med fel valuta som avslutade summan och ja ett minus främst såklart 🙂

Någonstans hoppas man att de ska ge lite möda för tiden man lägger ner. Därav kan det kännas så fruktansvärt värdelöst att offra dagar, veckor och månader för att gång efter annan sitta med tom blick  och stirra på ett digitalkonto som visar 0$. Men ja det är priset man får betala för att sitta och härja runt på de högsta nivåerna år 2013. De är tufft att hämta igen några tusen inköp på NL400 då man skjutit bort de på högre nivåer. Samtidigt som de går för få games för att kunna vara säker på det gamet som du nyss spelat kommer uppstå inom kort tid igen.

Alla som spelat poker har upplevt likande scenario, allt går mot en, varje bluff blir nersynad av någon spekulation motståndare osv. Någonstans är det ändå här det skiljer en amatör från ett fullblodsproffs. Motgångar ska fungera som regn mot en regnjacka, bara rinna av. Ibland hamnar man så man testar sin egen bristningsgräns och när detta upprepas på kort tid en gång, två gånger och kanske tre gånger. Ja sitter du då inte och spelar som en sangriafull spanjor efter tredje gången då kommer du sannolikt grinda dig tillbaka. Sakta men säkert vänder det, det gör det alltid…. om inte variansen hinner äta upp en innan 🙂

I be back!