Inom kulturvärlden i Sverige finns det gott om priser och utmärkelser: Augustpriset inom litteratur, Adamsonstatyetten inom serier, Guldmasken och Thaliapriset för allehanda prestationer inom teatern, Grammis inom musikbranschen, Guldbaggar inom filmbranschen osv osv – och så finns det Guldtärningen för årets bästa spel, numera i tre kategorier.

Nyligen tillkännagavs vilka spel som nominerats för Guldtärningen 2013:

http://leksaksbranschen.se/index.php/item/114-de-ar-nominerade-till-30-arsjubilerande-arets-spel

Om du studerar den listan, kommer du att upptäcka en intressant sak: den är fullkomligt frikopplad från människor. Trots att varje spel som omnämns där har en upphovskvinna eller -man (och undantagsvis flera som team), är det som om dessa inte existerar. Bakom till exempel det kreativt nytänkande Stax står vännen och kollegan Grzegorz Rejchtman… men omnämns han i samband med spelet när pressreleasen skickas ut?

Nej.

Och inte heller slutar det med detta; Guldtärningarna som senare i år kommer att delas ut under en liten ceremoni, kommer inte att delas ut till de förtjänstfulla uppfinnarna… i stället överlämnas de till representanter för respektive spelförlag.

Jag har själv vunnit två Guldtärningar under årens lopp, och de står faktiskt hemma på hyllorna i mitt arbetsrum och inte i något glasskåp hos ett spelförlag; men så har det också krävts lite krånglande för att få dem dit. Att jag sammanlagt under mina år i branschen har sålt 1,6 miljoner spel i över tjugo olika länder – ungefär lika många spel som rockgruppen Kent har sålt skivor – är också något som i det närmaste förbigås med tystnad. Jag brukar skämtsamt säga att när det gäller min placering på den svenska kulturparnassen, befinner den sig därnere någonstans mittemellan lejontämjare och eldslukare.

Ett av mina mest sålda spel i Sverige är Galenpanna. Men, vilket är intressant men också smått retsamt, ingen vänder någonsin på den asken och konstaterar att det på undersidan, längst ner och med pyttebokstäver, står ”Speluppfinning: Dan Glimne”. Storleken på typsnittet säger för övrigt bara det en hel del. När jag var student i Lund en gång och sommarjobbade som biträde inne på anrika AB Ph. Lindstedts Universitetsbokhandel, kom jag efter några dagar till insikt om hur man direkt på bokomslaget kunde avgöra om en författare var berömd eller inte.

Hur? Enkelt knep: står författarens namn med större bokstäver än bokens titel, är det en berömd författare. Är förhållandet i stället det omvända, är författaren inte berömd. Faktum är att man skulle kunna ta fram tumstocken, mäta storleken på texten på författarnamn respektive titel, och på så sätt dividera fram en ”berömdhetskvot”. (Kolla själv nästa gång du är i en bokhandel!) Och är det som på undersidan av Galenpanna, där du bör ha ett förstoringsglas till hands, är man verkligen en doldis.

Inför julhandeln 1999 testade Expressen – på en helsida – alla de frågespel som just då fanns på den svenska marknaden. Artikeln/testet ackompanjerades dessutom av en stor bild som visade de tre speltestarna i full färd med uppgiften. Vinnare blev Geni 2000… som jag skrivit alla frågorna och svaren till, i avsikt att spegla 1900-talets händelser och utveckling vad gällde allt möjligt från politik till tecknade serier. Mitt namn fanns faktiskt med på undersidan av asken, men tror ni att det omnämndes i Expressen? Det låg en viss oavsiktlig ironi i att här bedömde man spelen efter främst frågornas kvalitet, men ignorerade totalt vem eller vilka som stått för arbetsinsatserna. Som att recensera böcker utan att för ett ögonblick nämna författarna.

Då ringde jag till Expressen, fick tag på en av testarna, tackade för att de gett mig segern, och frågade sedan en passant varför de valt att inte nämna mitt namn – som ju faktiskt stod på produkten. Eller trodde han möjligen att det var med frågespelsfrågor som med sojasås, att produkten levererades i 40-tonscontainrar från Hongkong?

Han [efter en lång och generad tystnad]: ”Öööh, vi tänkte faktiskt inte på det…”

Man skulle lätt kunna föreställa sig vilken skandal det hade blivit om juryn bakom Augustpriset hade tillkännagivit de nominerade böckerna för året – utan att omnämna författarna, utan i stället bara radat upp de respektive förlagen Bonniers, Norstedts, Rabén & Sjögren osv. Eller om Grammisutmärkelserna skulle ges till skivförlagen, och inte till artisterna??

Då, DÅ hade det blivit räfst och rättarting på kultursidorna. Men i spelvärlden går det tydligen bra att ignorera de personer som med svett och möda skapat de ting som ska belönas, eftersom vi förmodas göra våra jobb i tysthet utan att köparna i butikerna vänder på askarna och studerar det finstilta längst ned på baksidan. Det skulle faktiskt vara intressant att höra Lena Hedö, redaktör och ansvarig utgivare för Leksaksrevyn, eller David Lega, talesman för den jury som ansvarar för utmärkelsen Guldtärningen, motivera detta sakernas tillstånd. Kommentarsfältet nedan står öppet!