Efter att ha rapporterat från årets Spelakademi och gett ett nytt boktips, alltså både skådat in i framtiden och överblickat nuet, kan det som kontrast vara kul och upplysande att kasta en blick tillbaka på den medeltiden och konstatera att man då i Sydeuropa i lagar, förordningar och förbud många gånger urskiljde tre olika kategorier av spel… inte bara två, det vill säga spel om insatser respektive spel enbart för nöjes skull.

Vilken var då den tredje kategorin av spel på medeltiden? Jo, dryckesspel: oftast sådana där förloraren, eller förlorarna, fick stå för nästa runda vin eller öl inne på den lokala tavernan.

En handskrift från omkring 1450 som besjunger ’tärningarna, ödet och slumpen’; notera de inritade olika kasten i marginalerna!

Medeltidens latin hade självfallet olika uttryck för detta: dels ludere ad bagnat, med den bokstavliga betydelsen ”spela om det våta” (alltså om alkohol), dels ludere ad eyssuchum med betydelsen ”spela om det torra” (underförstått om pengar). Dessa uttryck går igen i många av de stadslagar och regionala lagar som fanns på medeltiden.

Ett exempel är en formulering i de statuter som från 1337 gällde i klostret S:t Victor i Marseille: Quod nulla persona audeat nec præsumat ludere ad taxillos, nec ad bagnat, nec ad eyssuchum. (”Ingen må ge sig på att spela tärning, vare sig vått, vare sig torrt” [med en felskrivning korrigerad från originalet]. Munkarna där fick alltså inte alls befatta sig med tärningsspel, och för säkerhets skull definierade man bägge de tveksamma formerna.

Tilläggas kan att spellagarna och spelförbuden vid denna tid nästan alltid gällde tärningsspel; inte förrän omkring 1370 nådde spelkorten Europa, via handelsförbindelserna och de kulturella kontakterna med den muslimska världen.

I främst Frankrike och Spanien, men också Italien, kom alltså både de världsliga och de kyrkliga lagstiftarna att ta ställning till spelande om pengar, respektive spelande om alkoholhaltiga drycker… varav den förra formen generellt sågs som en svår försyndelse, medan man var mera tolerant mot den senare. Kyrkans män fick dock inte ägna sig åt någondera.

Modernt ”Spin-the-Shot” dryckesspel; häll upp och snurra på pilen, som bestämmer vem som måste tömma glaset

Här känns det som om vi har hittat en lucka i den moderna svenska lagen. Kanske borde vi instifta en ny myndighet, med befogenheter över och bestämmelser omkring (något generösare än för pengaspel, givetvis) dryckesspel? Någon som vill anmäla sig till posten som generaldirektör för DSI, Dryckesspelsinspektionen? 🙂