Vissa pokerutövare kan ibland framstå som i det närmaste besatta av spelet. Kvällar och helger kan helt ägnas åt olika partier, och dessemellan ska det nästan enbart pratas badbeats, pokertaktik och skvaller om andra spelare. Det är inte utan att det ligger en uns sanning i vitsen om två pokerkollegor vilka som vanligt träffas på en klubb för kvällen, och den ene efter ett tag säger till sin vän: ”Du verkar ofokuserad på liret – hur är det fatt?”

”Min fru och jag har grälat igen”, svarar den andre. ”Hon tycker att jag ägnar för mycket tid åt poker och för lite tid åt våra barn.”

”Jaha, hur många barn har du då?”

”Äsch, tre-fyra stycken – något i den stilen…”

Få anekdoter i den vägen kan dock matcha den som berättas om den förre världsmästaren Jack ”Treetops” Straus [bilden ovan]. Det är i mitten av 1980-talet och han sitter mitt i ett highstakesparti på Binion’s Horseshoe i Las Vegas och är surmulen över att just då ligga back ett ansenligt dollarbelopp, när han får veta att han har samtal. Han går bort till pokermanagerns disk för att ta samtalet – detta är före mobiltelefonernas era – och i andra ändan av linjen är det en gammal vän till Straus, som ringer sitt sista samtal från Death Row i ett av fängelserna nere i Texas.

”Jack”, säger hans gamle vän med sorg i rösten, ”guvernören avslog min nådeansökan tidigare i eftermiddags, så i morgon väntar elektriska stolen på mig…”

”Jaja”, avbryter Straus honom irriterat, ”vänta bara ska du få höra vilken jävla dag jag har haft vid pokerbordet…”