Fascinerande nog är det betydligt oftare från den vänstra än från den högra delen av det politiska fältet som kasinon gärna framställs som praktexempel på förhatlig marknadsekonomi. När skådespelaren Sven Wollter i sitt förstamajtal 1998 i Stockholm gick till angrepp mot tanken på kasinon i Sverige, buntade han ihop ”generaldirektörerna, kommuncheferna, rosenbadselitisterna och wallenbergarna” under samlingsepitetet ”rövarband”.

Ironiskt nog visade sig därmed Wollter, som erkänt inte rodnar inför att kallas bolsjevik, häpnadsväckande omedveten om att ett kasino har mera gemensamt med gammaldags sovjetisk planekonomi än med modern amerikansk marknadsekonomi.

(Man förvånar sig för övrigt över varför uttrycket ”kasinoekonomi” så ofta förmodas ha en negativ klang, när det kommer till svensk politisk debatt. Det är inget fel på att ha en kasinoekonomi. Fråga till exempel invånarna i Monaco där man kunde avskaffa den personliga inkomstskatten redan 1869, bara sex år efter att det kända kasinot öppnat. Och Las Vegas är den enda storstaden i hela USA där befolkningen slipper betala någon ”city tax”, närmast motsvarande vår kommunalskatt!)

Mycket av hasardspelande i alla dess former – aktiebörsen, pokerbordet, Solvalla och så vidare – äger rum på en form av organiserad ekonomisk marknad. Var och en av dessa har sina egna karakteristika som spelar stor roll för vilka strategier som är de bästa. Vill många köpa Telia-aktier går priset på dem upp, och satsas det tungt på favoriten i femte loppet försämras vinstutbetalningsoddsen i totalisatorn. En fungerande ekonomisk marknad råder alltså, där aktörerna till skillnad mot spelarna inne på ett kasino tävlar mot de andras omdömen istället för mot ”banken”.

I renodlade slumpspel, som ju dominerar inne på ett kasino, kan man däremot låsa oddsen eftersom de korrekta sannolikheterna är kända. Kasinospelen erbjuder därför fixa utbetalningar, med en inbyggd vinstmarginal för kasinot, och förlitar sig därefter på vad som inom matematiken kallas för de stora talens lag. Vinstchansen på till exempel rött i roulette påverkas ju inte av spelarnas uppförande; den förblir vad den är, även om samtliga inne på kasinot plötsligt skulle få för sig att placera allt sitt spelkapital på rött – eller tvärtom, på svart. Detta är den huvudsakliga skillnaden mellan kasinots planekonomi och en äkta marknad, och orsaken till att kommunisten Josef Stalin, snarare än liberalisten John Stuart Mill, skulle ha känt sig hemma på ett kasino i Las Vegas.

Vore kul om flera av våra politiker kände till skillnaden…