Eftersom det nu blev som det blev med mitt liv, att det kom att vigas åt spel och hasard snarare än åt Lunds Tekniska Högskola där jag i yngre år både pluggade och sedan arbetade på en av institutionerna – jag brukar självironiskt beskriva mig som ”misslyckad civilingenjör” – så har det lett till att jag hamnat i åtskilliga udda situationer; i synnerhet när jag varit på jakt efter riktigt intressanta spelföremål till samlingarna.

Jag har i nattmörkret stått bland ett gäng upprörda taxichaufförer i Phuket, mitt i deras gamblingparti som jag just avbrutit, och i den kompakta misstänksamheten försökt få dem att inse att jag inte är en galen farangi utan faktiskt på fullt allvar vill köpa den högeligen illegala utrustningen de använder, just där och då; på en klubb på Lockhart Road i Hongkong har det tagit mig över en timme att få en plats i ett mahjongparti samtidigt som jag tvingats övertyga den kedjerökande ägaren – som redan flera gånger försökt kasta ut mig – om att jag inte är en viting som råkar ha klivit in genom fel dörr, utan faktiskt behärskar spelet och vill sitta med; och på en bakgata i Havanna i kvällningen har jag schackrat om priset på ett komplett exemplar av Capitolio, den Monopolversion som totalt förbjöds 1959 av Fidel Castro såsom varande ren ”kapitalistpropaganda”, medan vi turades om att hålla utkik efter polisen för att inte bli arresterade. Jo, det var på fullt allvar, och säljaren var mycket nervös…

Men den här anekdoten utspelar sig under min resa genom Sydafrika för några år sedan: en resa där jag bland annat gett mig absolut @#*! på att få tag i några mathambas, alltså sådana kastföremål av ben och annat som sangomas, ”medicinmän/häxdoktorer”, än i dag använder under sina religiösa ritualer. Mathambas är föregångarna till dagens tärningar; läs lämpligen mitt inlägg

https://bloggar.aftonbladet.se/superbloggen/2013/04/med-tidsmaskinen-till-gamblinghistoriens-gryningsdimmor/

här för att veta lite mer om bakgrunden. Jag hade inför resan gjort min research och visste att mathambas är definitivt inget som varken säljs till eller förmodas hanteras av utomstående, utan av många ses som heliga föremål som måste skyddas.

Mycket riktigt stötte det på patrull, när jag i Johannesburg och Sun City i basarer och butiker visade en medhavd fotostatkopia på en bild föreställande just en sangoma med mathambas framför sig:

Reaktionen var antingen ett ”Äsch, vidskepelse – bry dig inte om det där” eller det något mer sinistra ”Det där har du inte med att göra – sluta fråga efter sådant på den här marknaden” som jag bemöttes med, i olika varianter; bortviftande eller – ibland – snudd på förtäckta hot.

Men jag kan ibland vara synnerligen envis, och en morgon när Damsällskapet och jag bodde på ett hotell i Pretoria åt vi frukost i matsalen och jag studerade förstulet hovmästaren: en fårad, sirlig gentleman med hy som ebenholts, säkert över sjuttio år gammal, och med livserfarenheten tydlig i ögonen. Jag vinkade till mig honom, visade fotostaten och ställde frågan om han visste var man kunde få tag i mathambas.

Det blänkte till i ögonen på honom. Han lutade sig fram, tog hastigt fotostaten ur handen på mig och vek ihop den så att bilden inte längre var synlig medan han förstulet såg sig omkring. ”Har ni en stadskarta?” frågade han med låg röst.

Vi var redan förberedda för en utflykt, med hyrbilen väntande på hotellparkeringen. Jag tog fram en stadskarta och hovmästaren pekade ut en gata en bit från centrum. ”Kör dit”, sa han. ”Fråga runt, så kanske ni har tur.” Sedan log han artigt, och rätade på sig igen och lämnade bordet.

Vi körde till den utpekade gatan, parkerade bilen och började gå runt. Här fanns bara svarta; de enda vita var vi två. Jag började visa fotostaten igen och ställa frågan, till den ene personen efter den andre. Alla var undvikande när de såg att jag pekade på mathambas på bilden, och mumlade avvärjande ”Inte här”, eller ett hastigt ”Kanske där borta” medan de vagt viftade i någon obestämd riktning. Men en man med ett litet blygsamt gatustånd tog nyfiket en extra lång titt på bilden, och på impuls sa jag: ”Du får trehundra rand om du kan ta oss till ett ställe där jag kan få tag på sådana här.”

Det avgjorde saken: en summa motsvarande två veckolöner för en genomsnittlig svart person i Sydafrika. Yes, money talks.

På mindre än trettio sekunder hade han slagit igen sitt lilla gatustånd, och fått en tonårspojke att vakta det. Sedan hoppade han in i passagerarsätet fram i bilen, och började dirigera mig medan vi körde längre och längre bort mot allt ruffigare kvarter i Pretorias utkant. Jag erkänner villigt att jag med tanke på min hudfärg knappast hade vågat mig in i det distriktet på egen hand…

Den första butiken vi kom till var stängd; den andra tio minuter längre bort var öppen, fast där fanns inte vad jag sökte. Men den tredje… jackpott!

Det var en muthi shop, en butik som säljer just utrustning till sangomas; jag garanterar att något liknande har du aldrig sett, och existerar inte heller norr om Sahara. Där fanns djurhudar, trolltrummor, dekorerade assegajer och andra egendomliga föremål, diverse vätskor, piller, pulver och annat som jag inte skulle drömma om att sätta i mig… och så fanns det – mirabile dictu! – en hel hylla med mathambas, som jag efter lite diskussion fick tillstånd att fotografera, men inte insidan av resten av butiken.

Lycka – men nu vidtog en betydligt längre diskussion. Att min guide hade släpat in två vitingar i denna muthi shop var illa nog, och nu ville alltså en av dem köpa föremål som definitivt inte var avsedda för utomstående. Misstänksamheten var, milt uttryckt, påtaglig medan Damsällskapet diskret höll sig undan i bakgrunden.

Men även det var jag förberedd på: jag förklarade artigt att jag representerade ett museum i Stockholm och var på jakt efter religiösa artefakter till samlingarna. (Faktiskt med ett gott mått av sanning – till utställningen ”Hasard genom tiderna” 1995-96 på Historiska museet i Stockholm var jag inhyrd som konsult, och hade till och med lånat ut en del föremål ur mina egna samlingar.)

Efter ytterligare en lååång och understundom upprörd palaver med guiden inblandad, varav det mesta på språk som visslade förbi ovanför huvudet på mig men där löftet om trehundra rand gjorde att guiden stod på min sida, gick de så till sist med på att jag fick köpa en hel getskinnspåse full, med föremål jag själv valde ut från hyllan – här är påsen, med några av föremålen bredvid:

Totalt fick jag betala motsvarande 1100 kronor till muthi shopen för dessa mathambas; ett absolut rövarpris och säkert minst en månads förtjänst för dem, jag vet, men för mig var det värt det att komma över föremål som är så speciella, har en sådan unik kulturbakgrund, och är så ”förbjudna” för utomstående! Och när jag och Damsällskapet väl navigerats tillbaka till marknadsståndsgatan där i Pretoria fick min guide sina utlovade trehundra rand och en handskakning – och en diskret överlämnad dusör blev det förstås samma kväll även till hovmästaren på vårt hotell, som tack för det inledande tipset.

En win-winsituation för alla, således; och någon gång i framtiden, om ett par år när jag får tillräckligt med tid, ska jag författa den ultimata boken om tärningar och deras kulturhistoria, inklusive berikande illustrationer! Och kanske blir det här i Superbloggen ytterligare några udda berättelser om hur det kan gå till i utkanten av spelarvärlden, det är ju som exempel inte så ofta i livet man tvingas hålla sig undan för polisen medan man köper ett Monopolspel…