All right, vi kan alla pokerhistorien vid det här laget: från att i etthundrafemtio år ha varit ett spel vars utövare ständigt fick vara på sin vakt mot såväl samvetslösa motspelare som mot den lokala ordningsmakten, gjorde spelet så mot slutet av 1900-talet och i början av 2000-talet till allas överraskning – inklusive min – en klassresa utan dess like: från vildavästernsalooner och skumma bakgatslokaler, via glittriga kasinomiljöer och inför strålkastare och TV-kameror rakt in i allmänhetens medvetande.

Förvisso har poker ännu inte nått till den punkt där du för din gamla faster, utan att mumla eller flacka med blicken, kan förklara att du nu efter avlagd studentexamen ska satsa på en proffskarriär inom spelet, i stället för på läkar- eller advokatstudier. Den respektabiliteten lär det aldrig uppnå. Och kanske är det lika bra; jag är sannolikt inte ensam om en känsla av stillsam beklagan över att det rebelliska, bohemiska spel som man en gång utövade i roadgames och på cigarröksinpyrda svartklubbar, på så häpnadsväckande kort tid förvandlades till ännu en bransch inom den korporativa västerländska kapitalismen.

Poker har alltså haft sin smekmånad med mainstreamsamhället. Men vad händer nu? Hur ser spelets framtid ut?

En som ägnat det en tanke är britten Jesse May, författare till bland annat pokerromanen Shut Up And Deal. I en av sina nätkrönikor för två år sedan hävdade han att smekmånaden är på väg att ta slut; att riskkapitalisterna kommer att dra vidare, att pokern kommer att kastas tillbaka till vargarna, och att alla vi inklusive May själv som livnärt oss vid dess köttgrytor nu får ta steget ned från första klass till fripassagerare igen.

Kanske kommer tiden att ge honom åtminstone delvis rätt; kanske har han i stället fel. Men oavsett de svenska rättsliga domstolsutslagen vi fått uppleva, som å ena sidan gav tummen upp för turneringspoker som skicklighetsspel men å den andra fortsätter att insistera på att spel om pengar kräver ett godkännande från LI, tror jag dock inte att poker någonsin helt skakar av sig associationerna till förtappade gamblers, revolvrar som diskret lossas i hölstren och sinistra figurer som skymtar i skuggorna.

Vad blir då pokerns framtid? Jag är övertygad om att både onlinesajter och liveturneringar kommer att finnas kvar under en framtid som sträcker sig bortom horisonten, och förmodligen kommer spelet att här i Sverige med tiden uppnå en slags samexistens med såväl Lotteriinspektionen som Skatteverket och Folkhälsoinstitutet.

Men det blir i så fall en stingslig samexistens som balanserar på en knivsegg: poker är och förblir helt enkelt till sin natur konfrontativt och går på tvärs mot det svenska folkhems- och konsensussamhälle där man i en anda präglad av Martin Luther, Gustav Vasa och Per Albin Hansson förmodas göra sin plikt, arbeta i sitt anletes svett, och spara en slant till regnigare dagar. Poker däremot visar alltsomoftast tänderna, prövar karaktären skoningslöst, och talar på en och samma gång till både det bästa och det sämsta i den mänskliga naturen. På gott och ont kommer pokerspelet nog alltid att utgöra en subkultur inom vargarnas revir.

Och jo, någonstans på ett plan djupt inom mig känns det OK.

Men det finns också något annat inom många av oss när spelets framtid kommer på tal; en mera formlös, outtalad längtan efter en reformism inom främst onlinepokern. Inkörda och nedslitna nicks, hotet från bottar, och cashgames där man i stället för att mötas man mot man, eller kvinna mot kvinna, ställs mot specialister vars mjukvara hanteras av automatiserade trackingprogram och vars hårdvara ser ut att ha rekvirerats från Houston Space Center, känns som om de alla närmar sig vägs ände.

Det är dags för en välbehövlig förnyelse av onlinepokern, det är min tro; och det känns som om den snart är på väg, där om hörnet.