Det här är historien om den pokerdokumentär för svensk TV som aldrig spelades in. Det är synd: den kunde ha blivit en klassiker även internationellt, ett tidsdokument om den amerikanska proffspokervärlden i slutet av 1980-talet. Det räckte dock med en enda förflugen kommentar för att sänka hela projektet.

Den som berättade historien för mig, för några år sedan, är vännen Carl – jag håller inne med hans efternamn – som var med och lirade på Stockholms klubbar redan på 1980-talet. Här är hans berättelse!

Av olika anledningar är han och kollegan Björn T. Cederberg, som är en av Sveriges mest kända och prisbelönade dokumentärfilmare genom tiderna, året 1988 på resa i Kalifornien. De har otur och blir nedslagna och rånade på större delen av reskassan redan strax efter ankomsten dit, och som ett resultat tvingas främst Carl att börja spela poker på några av delstatens kortklubbar för att de ska få ihop till kost och logi och ekonomiskt hålla näsan ovanför vattenytan.

Det ena leder till det andra; spelet går över förväntan, och så småningom styr de kosan till Las Vegas. Där blir det förstås mera poker, och inte nog med det: de stöter på Chris Björin, på den tiden en av de ytterst få skandinaverna som var hemmastadda i Las Vegas, numera svensk pokers grå eminens och primus inter pares. Via honom får Carl och Björn fascinerande inblickar i stadens pokerliv, och guidas runt på intressanta ställen. Det leder till att de börjar planera en unik TV-dokumentär: om dåtidens proffspokervärld och de understundom mycket säregna existenser som gamblingens subkulturer inrymmer. De tänker inte väja för pokerspelandets baksidor heller; realism och inträngande porträtt är det som gäller!

Väl hemma i Stockholm igen skriver de ihop ett genomtänkt manus, gör upp en budget och skaffar sig en audiens hos dåvarande SVT-chefen. Med vid mötet är även chefen för dokumentärfilmavdelningen, samt representanter från kulturavdelningen. (Minns att detta var under det sena 1980-tal som i Sverige fortfarande präglades hårt av vänsterströmningar.)

Efter presentationen av projektet tar SVT-chefen till orda och säger lite gnälligt: ”Mja, här på SVT har vi som bekant uppdraget att tillgodose alla synvinklar; så frågan är hur den här dokumentären kommer att innefatta även det kvinnliga perspektivet?”

Carl blir nästan mållös, men utbrister till sist: ”Vad f-n – där finns ju bara horor och servitriser!!”

Kollisionen mellan 1980-talets amerikanska pokerkultur de facto, långt före dagens etablerade kvinnliga proffs och ökande jämlikhet, och det svenska socialistiska tankemönstret är total. En besvärande tystnad breder ut sig i konferensrummet efter Carls replik, och endast dokumentärfilmaren Björns världsrykte hindrar dem från att per omgående bli utkastade. Till slut klämmer SVT-chefen ur sig ett ansträngt ”Vi hör av oss”…

… men naturligtvis gör de aldrig det, och veckorna och månaderna går. Den dokumentär om 1980-talets proffspokervärld som kunde ha blivit en internationell klassiker ser aldrig dagens ljus; och så här mer än två årtionden senare är det bara att djupt beklaga detta faktum. Vilken filmisk milstolpe gick inte förlorad där!