Gästbloggen: I huv’et på en transformer
avDenna gång tänker jag upplåta utrymme här i Superbloggen åt en verklig veteran inom ”den andra sidan” av spelbranschen: inte från oss frifräsare, utan en som tidigare arbetat som statens bandhund – min formulering, inte hans – med spelregleringar och juridik, och därför har unika, välgrundade och värdefulla insikter. Mina damer och herrar: varsågoda, Peter Alling lägger ut texten om sina erfarenheter! /Dan G
———————————
Den 9 september 2002 anlände jag till Lotteriinspektionen för att tillträda min tjänst som jurist vid tillståndsenheten. Den 13 mars 2013 gick jag därifrån. Under de mer än tio år som då passerade ägnade jag min tid åt att genom en mängd olika arbetsuppgifter tjäna tanken på en spelmarknad i god ordning. Jag har utvecklat villkor för restaurangkasinon, styrt upp och fördyrat marknaden för flipperspel, bänt och vridit på förutsättningarna för spelautomaterna Vegas, deltagit i en statlig utredning om lagstiftning av spel, jag har gett, avslagit och hotat med indragna tillstånd till spel, rest runt i Sverige och folkbildat och föreläst vid seminarier. Listan över vad jag ägnat min tid åt kan göras lång, men en sak har det hela inte lett till – en spelmarknad i god ordning.
Faktum är att de legala förutsättningarna idag är i stort sett likadana som 2002. Nu arbetar jag för Unibet. Jag arbetar dock fortfarande för samma sak – en spelmarknad i god ordning.
Riksdagens mål med spelpolitiken, ”en sund och säker spelmarknad där sociala skyddsintressen värnas genom att efterfrågan på spel tillgodoses under kontrollerade former”, har jag alltid gillat. Det är ju bara det att de principer som mejslades fram av 1938 års Lotteriutredning (!) och som alltjämt präglar systemet inte längre håller i en tid då konsumenten bestämmer själv. Att då fortsatt stödja sig på de gamla principerna om marknadsuppdelning och exklusiva rättigheter funkar liksom inte. Väckarklockan skrällde till ordentligt 1995: Sverige blev medlem i EU och Internet kom. Det är längesedan nu. Dessa två faktorer förändrade för alltid grunden för hur vi lever. Protektionismen var över och makten över kunskapen flyttades till varje individ.
Det verkar ingen ha tänkt på.
Jag stödjer fortsatt Riksdagen spelpolitiska mål, men det krävs ju helt andra grepp än de gängse. Varför inte ta häng på samhällsutvecklingen i övrigt? Inom nästan alla livets områden har den informerade konsumentens val kommit att vara utgångspunkten för effektivitet och samhällsnytta. Man litar på vanligt folk. Den digitala revolutionen är allmänt gillad som en framgångsfaktor för Sverige. Dess entreprenörer hyllas.
Ja, jag vet att spel skördar offer, fruktansvärda öden inte bara för spelaren utan också för vänner och anhöriga. Men varför kan vi då inte i Sverige anamma de vetenskapligt belagda standarder som finns för att hantera detta? Så kan ansvar tas för dem som behöver hjälp och stöd. Så gör vi där jag jobbar.
Har jag behövt göra våld på mina värderingar sedan jag började arbeta för Unibet? Nej tvärtom, det dagliga samarbetet med nya kollegor, både inom Unibet och hos andra spelbolag, stärker mig i min uppfattning att vi aldrig kommer att kunna ta makten från konsumenten utan istället måste visa oss värdiga kundrelationen i alla dess aspekter. Att sätta spelaren i centrum – är det för mycket begärt? Utöver den lilla andel av spelare som far illa finns det ju också den överväldigande majoritet som har spelandet som ett nöje. En sak som slagit mig är att det sätt på vilket marknaden har reglerats INTE har sin utgångspunkt i de kunder som alla synes överens om att spelbolag ska ha – den vanlige nöjesspelaren. Hen finns liksom inte. Och det är väldigt konstigt.
Grejen är ju den att konsumenter inte längre anser sig behöva hålla tillgodo med vad som bjuds. Och att den inställningen är korrekt får vi alla bekräftat i snart sagt alla situationer i vilka vi förväntas erbjuda våra pengar till någon leverantör. Sverige är ett föregångsland i fråga om användning av och handel på Internet. Det blir ju allt svårare att förklara för och säkerställa att enskilda konsumenter inte kan göra som vanligt just när det gäller det frivilliga nöjet spel om pengar. De åtgärder som då lär behövas för att fösa nöjesspelarna in i fållan tror jag är av sådant slag att det är politiskt omöjligt att ens prata om på en partikongress – för att inte tala om vilket liv det skulle bli i andra branscher som måste begränsas för att förneka spelkonsumenterna information och valfrihet. Det går liksom inte.
Ja, jag skulle kunna plåga läsare av denna blogg med detaljer om spelreglering, åtgärder för att komma tillrätta med spelmissbruk, penningtvätt och bedrägerier, EU-rättsliga aspekter, Mammons makt, skumögdhet vs klarsyn m.m. Men sådant orkar väl ingen läsa? Vore det inte roligare att få läsa att Sverige blev det första landet i världen att införa en spelreglering lämpad för det tredje årtusendet? Och nu kanske du som vet att ordföranden för AB Svenska Spel klarat ut att EU-rätten är solklar, och vet att regeringen gett EU-kommissionen svar på tal med en plan för hur spelregleringen ska fixas till och dessutom beslutat om direktiv för en statlig utredning på området, tänker: han Alling slutade ju arbeta för staten för att det inte hänt något på tio år. Nu när det börjar hända saker ångrar han sig väl?
Alls icke. Det handlar nämligen inte om att befria Sverige från kritik från Bryssel. Det handlar inte om att förbättra frälsebolagens konkurrenskraft. Det handlar inte om repressalier. Det handlar inte om att göra en svensk uppfräschning av andra länders spelregleringar med rötter i det förra århundradet. Det handlar om att Riksdagens mål med spelpolitiken bara kan nås om man utgår från vad fakta säger oss om den tid vi lever i – det tredje årtusendet.
Peter Alling
Public Affairs Manager Nordics, Unibet
———————————
Fortsättning följer!