Leo Nordin är en person jag gillar. Han är en av mina absoluta favoriter bland dem jag hälsat på. Mycket på grund av att han säger vad han tycker. Och han gör det på sitt sätt. Kaxigt. Sen gillar han prylar också. Och är en extremt duktig pokerspelare. Troligtvis en av de bästa svenska PLO-spelarna som finns i Sverige idag.

Jimmy Jönsson skrev ett välkommet blogginlägg. Det skapade ringar på vattnet som fick Leo att skriva ett eget. Jimmy har redan kommenterat det här nedan. Ni ser! Vilket ös!

Men att gilla en person och hålla med honom är inte samma sak. Leo vill dela upp pokerproffsen och hobbyspelarna bland pokerbloggarna och helst gömma undan de bloggare som inte är riktiga proffs under någon speciell flik, så han slipper se eländet.

”Jag har iofs aldrig läst inlägg i några andra eftersom man blir irriterad redan efter ingressen, bloggar om svs turrar och 20/20 kvällar på Cosmopol kan jag faktiskt inte förstå att dom finns, finns det folk som lever på dom här nivåerna eller vad är det frågan om? Jag förstår inte riktigt, finns det folk som läser om det här? Som inspireras av det här?”

Jag kan förstå honom. Om man som Leo har som ambition att bli så bra som möjligt på poker, kanske en av de bästa i världen, så ger det inte mycket att läsa de största pokerbloggarna idag. Men frågan är ju vad bloggarna är till för? Personligen anser jag att en pokerblogg främst ska underhålla och locka till spelglädje. Jag har aldrig läst en pokerblogg för att jag vill bli bättre på poker. Vill man utveckla sitt spel finns det så många bättre sätt att göra det på, även när ”riktiga” pokerproffs skriver bloggarna.

Leo Nordin har rätt i att det är rätt dött bland pokerbloggarna i dag. En av anledningarna till det är nog det allmänt hårda klimatet på nätet. Som när Tomas Ledin gav sitt stöd i till Jason Timbuktu i den antirasistiska kampanjen ”Jag är Jason”. Och blev påhoppad av antirasister, i olika forum, som hävdade att han minsann inte alls kunde göra så då han var en vit, privilegierad, medelålders man.

– Ni utger er för att vara Jason utan att ha någon aning om hur det är att vara Jason, skrev aktivisten Foujan Rouzbeh bland annat.

Den antirasistiska kampanjen var alltså inte något som medelålders vita män fick engagera sig i utan att stå till svars för sitt genetiska arv och sina tillkortakommanden när det gäller att förstå hur det känns att utsättas för rasism. Frågan man kan ställa sig – är alternativet, att Tomas Ledin inte engagerar sig alls, att föredra?

Självklart behövs alla pokerbloggar. Alla som på något sätt vill engagera sig och göra sin röst hörd. Självklart ska alla som vill skriva om poker göra det, vilken nivå man än spelar på. Och spelar man på hobbynivå så bör man kunna skriva en pokerblogg utan att behöva få skit från pokerproffs för innehållet.

Som om jag, under min karriär i de mellersta fotbollsdivisionerna, blev ombedd av en fotbolls-sida på nätet att skriva en personlig blogg om mitt liv och min fotboll. Och sedan får läsa på Zlatans blogg, där han skriver tre gånger per år, att min blogg inte inspirerar honom. Är det verkligen någon som kan vara intresserad av vad som händer i division 3?

Jag tror Zlatan vet att det är den stora folkrörelsen som fotbollen skapat som är grunden till att han överhuvudtaget kunnat bli den han blivit och tjäna de sjuka summor pengar han gör. Plus en enorm talang och ett gigantiskt slit från Zlatan själv förstås. Men utan ungdomsfotboll eller lägre divisioner skulle det inte finnas några fotbollsproffs.

Det gäller i ännu större grad i pokern. Pokerproffsen är helt beroende av ”folkrörelsen” poker. ”Folkrörelsen” är knappast beroende av proffsen.

Därför bekymrar det mig när en så smart ung man som Leo uttrycker sig så här:

”Bara för att man runkar in några laxxar i månaden och har ett par bruntonande solglasögon som man bittert får lämna hemma inför en kväll på cosmopol ska man fan inte få kalla sig för pokerproffs, man är en duktig hobbyspelare möjligtvis. En liten liten kugge längst ner i näringskedjan.”

Det är nämligen ”kuggarna längst ner i näringskedjan” som är det viktigaste av allt i pokersverige, inte proffsens välbefinnande. Om dessa kuggar försvann så skulle Leo få byta sysselsättning. Om Leo försvann så skulle kuggarna fortsätta spela på, och lukta på blommorna under sina korkekar, precis som vanligt.

Det är bra att vara kaxig. Det ger världen färg. Men det är alltid snyggare när man är uppkäftig mot dem som står över i hierarkin än mot dem som står under. Även om jag kanske anar att Leo skriver mer för att skapa reaktioner än att vara ”elak”. Faktum är att det är just sådana provocerande texter som skapar mest debatt och i slutändan förändring. Ibland kan målen helga medlen, helt enkelt.

Men det sagt. Jag gillar Leos förslag om ett tv-sänt cashgame. Själv älskar jag såna program, även om jag ser det som en praktisk omöjlighet att lyckas sälja in det på bästa sändningstid på en stor kanal. Ett sådant intresse finns helt enkelt inte. Däremot kan det väl kanske vara möjligt att få in det på TV4 Sport klockan 22.00 en onsdagskväll, så länge det inte krockar med någon fotbollsmatch med St. Etienne i franska ligan.

Ett tv-sänt cashgame skulle dock bli mycket bättre och roligare om det inte bara är duktiga proffs som spelar. Ett antal intressanta profiler och nöjesspelare som komplement till proffsen skulle garanterat göra programmen mer sevärda. De bästa svenska pokerproffsen är nämligen alldeles för lika varandra för att skapa dynamiska tv-program. Då krävs det en Nalle, en Hatt, en Dilba, eller en svart pirat för att skapa mångfald.

För mångfald är precis vad pokersverige behöver. Och en välkomnande  attityd.

För om vi inte ens klarar av att acceptera oss själva och låta alla pokerspelare vara dem de är, spela på sina trygga nivåer och skriva om vad de vill. Hur ska vi då kunna begära att omvärlden ska acceptera oss och vilja ta del av det vi älskar?

Kanske har Leo nu väckt ett intresse för något riktigt bra? Låt oss hoppas. Jimmy Jönsson är ju redan klar. Vilka fler skulle ni vilja följa vid ett tv-bord med en rejäl stapel cash framför sig?