Min serie inlägg om vilket öde som efter döden väntar på dig, du inbitne samt oförbätterlige pokerspelare och gambler, går vidare – och denna gång ska jag skärskåda judendomens attityder till oss hasardbitna!

Judendomen

Som den äldsta av de monoteistiska världsreligionerna, med en över 3000-årig historia, har man inom judendomen haft lång tid på sig att ta ställning till spel både med och utan pengar – och vill man grovt sammanfatta detta ställningstagande, så är det med orden ”djupgående ambivalens”. Å ena sidan erkänner man pragmatiskt att speldriften är inbyggd i den mänskliga karaktären, och tillåter i viss mån att den får utlopp; men å andra sidan fördöms det överdrivna spelandet och dess avarter.

Faktum är att man hittar en hel del ”spelförfarande” i de tidiga hebreiska skrifterna; de som sammanfattas under namnet Tanakh och inkluderar många av de böcker vi i västvärlden känner igen från Gamla Testamentet i Bibeln. I Tredje Mosebok 16:7-10 uppmanas Aron att kasta lott för att avgöra vilken av två bockar som ska offras åt Herren, och vilken som i stället ska föras ut i öknen till Asasel. I Jonaboken 1:7 kastar sjömännen lott, för att avgöra vem som är skuld till den svåra storm som just då rasar; lotten faller på Jona, som därför vräks överbord och uppslukas av en stor fisk:

I Första Samuelsboken 10:17-24 beskrivs hur Saul blir kung över israeliterna, genom upprepad lottkastning. Och i Josuas bok, dels 14:e kapitlet men även 18:e och 19:e kapitlen, kan man läsa om hur Kanaans land genom lottkastning fördelades mellan israeliternas tolv stammar, efter den fyrtio år långa vandringen genom öknen; för att ta några exempel.

Begreppet lottkastning omfattar för övrigt flera olika former, inklusive att kasta tärningar och dess motsvarigheter i form av benbitar; samt förfaranden som närmast är liktydiga med moderna lotterier.

Även utanför Tanakh hittar vi gamla exempel på lottkastning. I Apostlagärningarna 1:21-26 i Nya Testamentet, efter att Judas på grund av sitt förräderi uteslutits från Jesu lärjungar, måste den lediga tolfte platsen fyllas. De två kandidaterna är Josef Barsabbas och Mattias, som efter vederbörliga böner kastar lott inbördes. ”Vinnaren” är Mattias… som enligt traditionen sedan sändes till Etiopien för att predika, och så småningom mötte martyrdöden där. Där ser man hur motsvarigheten till ett tärningskast kan påverka en människas liv!

Illustration till Obadjas bok i Gamla Testamentet, där det berättas om hur ”utlänningar drogo in genom [dess] portar och kastade lott om Jerusalem”

Faktum är att lottkastning omnämns inte mindre än 70 gånger i Gamla Testamentet. I till exempel Första Krönikeboken 24:5-19 finns beskrivet hur lottkastning används för att bestämma vilka personer som ska ges vilka viktiga ämbeten! Det bör påpekas att israeliterna själva dock inte betraktade dessa lottkastningsförfaranden som ett spel i dagens bemärkelse; i stället utgjorde de en vedertagen metod för att låta Guds vilja visa sig, och bestämma utgången av något. ”Lotten kastas i knät, men hur den faller bestämmer Herren.” (Ordspråksboken 16:33) ”Lotten gör en ände på trätor, och skiljer mellan mäktiga män.” (Ordspråksboken 18:18) Något exempel på direkt spelande om pengar eller ägodelar finns däremot inte omnämnt i vare sig Gamla eller Nya Testamentet – med ett mycket specifikt undantag, som jag ska återkomma till när jag avhandlar kristendomen.

Men vad säger då de judiska auktoriteterna om hasardspel? Vad innehåller de religiösa skrifterna beträffande detta ämne?

Judiska trosutövare vägleds av halakha, den kollektiva sammanställning av religiösa lagar (vilka också styr det världsliga livet, i likhet med islam görs ingen formell åtskillnad därvid) som bland annat omfattar de 613 mitzvot (”budord”) som återfinns i Torah (huvudsakligen motsvarande de fem Moseböckerna). Därutöver inkluderas i halakha även Talmud, som är en sammanställning av tolkningar och kommentarer till Torah och i vilken sin tur indelas i de två huvuddelarna Mishnah och Gemara. (Allt detta är givetvis en något förenklad beskrivning.)

I Mishnah, i avsnitten Rosh Hashanah 1:8 och Sanhedrin 3:3, räknas faktiskt två slag av spelare upp specifikt: dessa är tärningsspelare, samt de spelare som satsar på duvkapplöpningar. Om bägge sägs att de ”äro opålitliga”, och därför vare sig får sitta till doms eller uppträda som vittnen i en judisk domstol.

I avsnittet Sanhedrin 24b i Talmud motiveras så varför: därför att de inte har något annat yrke, och därigenom inte bidrar till samhällsnyttan. I Jobs bok kan man läsa om att ”människan föds till möda”, vilket traditionellt har tolkats som ett påbud om att arbeta för sitt uppehälle – inte att lägga sig till med en spelares lättsinniga livsstil! Dessutom likställs i Mishnah vinnaren i ett hasardspel, eller av en vadhållning, med en tjuv eftersom han stoppar på sig pengar till vilka han inte har någon juridisk rättighet; för medan både Torah och Talmud anser att det vad gäller vanliga yrken som timmermän och skräddare finns en form av uttalat ömsesidigt åtagande mellan kund och utförare, finns däremot inget motsvarande åtagande bland två eller flera spelare. Spelskulder kan alltså enligt halakha inte bli föremål för indrivning.

Mishnah är intressant såtillvida att man där nedtecknat ett stort antal inflytelserika och lärda rabbiners uttalanden, även när de ibland står i konflikt med varandra. Åsikterna blir därför understundom motstridiga, när det gäller huruvida förbudet om att sitta till doms eller uppträda som vittne även kan appliceras på rekreationsspelare, eller om det enbart ska gälla yrkesspelare. (Det är också intressant att notera att man redan för två årtusenden sedan och mera uppenbarligen kunde räkna sig som professionell tärningsspelare – men gick det bland de gamla israeliterna verkligen att livnära sig på vadslagning beträffande duvkapplöpningar?)

Ytterligare något att ta hänsyn enligt dessa judiska källor är vad ”rekreationsspelare” gör med sina vinster. Att behålla dem och spendera dem för personligt bruk ses enligt Mishnah huvudsakligen som förkastligt; medan den som skänker hela eller delar av vinsten till välgörenhet har församlingens gillande.

Tilläggas kan att traditionella, bokstavstroende judar i modern tid sällan har några problem med lotterier, där överskottet går tillbaka till samhället och deltagandet ses som en form av frivillig skatteinbetalning. Miljöer som Las Vegas och Macau däremot anses som rent förkastliga.

Något annat som diskuteras i Mishnah, vilken nedtecknades på 200-talet av rabbinen Jehuda Hanasi men för det mesta refererar till mycket äldre källor och traditioner än så, är vad man idag kallar för spelberoende. Judiska samhällsledare var alltså redan långt före Jesu tid mycket medvetna om att enstaka människor helt enkelt inte kan stå emot hasardspelandets lockelser. Vissa rabbiner krävde att dessa människor skulle förmås att högtidligen och inför vittnen lova att avstå från allt spel; medan andra rabbiner var emot att utkräva sådana löften, just för att de befarade att den personen förr eller senare skulle bryta mot dem och därigenom begå ytterligare en synd, ovanpå den förra.

Med allt detta sagt tolereras godmodigt enligt judisk tradition ett visst mått av spelande, även med insatser förutsatt att de är måttliga; och i synnerhet då i samband med vissa högtider, som bland andra hanukkah, purim och rosh chodesh. Främst därvidlag är hanukkah, som infaller ungefär samtidigt som julen. Då spelas det gärna kort inom judiska familjer, de mera liberala synagogorna kan till och med anordna bingoaftnar och annat, och barnen spelar av tradition dreidel: en form av fyrsidig tärning/snurra, och där den sida som faller upp bestämmer om man får ta godsaker ur potten eller måste lägga tillbaka.

Men vad händer då med dig som spelare efter döden, enligt judisk tradition? Faktum är att du går ett förvånansvärt milt öde till mötes. Judendomen är på denna punkt mycket pragmatisk, erkänner den mänskliga driften att spela och ser den som tämligen harmlös i måttliga doser. Överhuvudtaget är man tolerant gentemot inte bara spelandet utan även sådant som vindrickande och sexuella glädjeämnen inom äktenskapet – med provisot att individer är, i slutändan, alltid ansvariga för sitt eget handlande.

Torahn är tämligen vag när det gäller att beskriva livet efter detta; men enligt judisk tradition kommer du att på den yttersta dagen få vara med om tehijat hameitim, de dödas återuppståndelse, varpå du bedöms efter summan av dina levnadsgärningar. Har du varit en god människa kommer du till Gan Eden, motsvarigheten till himlen, där åsikterna dock skiljer sig åt huruvida det är en rent andlig existens i glädje över Guds närhet, eller om även diverse jordiska nöjen som sex och ätande och drickande (och, med lite tur får man förmoda, även spelande) fortfarande erbjuds.

Har du varit mera syndfull, skickas du däremot till Sheol; även känt under namnen Gehennom och Gehenna:

Det är en mörk plats där din själ kommer att genomgå rening under ett år, för att därefter antingen få uppstiga till Gan Eden (enligt Eduyot 2:10 i Mishnah) eller så blir det så att du kommer att ”få din kropp förtärd, din själ bränd och askan spridd av vinden så att den hamnar under de rättfärdigas fötter” (Rosh Hashanah 17a) – eller så fortsätter ditt straff, enligt ytterligare andra källor i sin tur.

Alltså för dig som pokerspelare ett något mildare och hoppfullare öde än enligt islam som jag berättar om nedan – och med bättre odds på att slippa bli straffad överhuvudtaget, om du hållit ditt spelande på en måttlig nivå och dessutom låtit en del av dina vinster komma dina medmänniskor tillgodo!

I nästa avsnitt: dina utsikter som buddhist…