Av skäl som är för komplexa för att gå in på här, befinner jag mig för stunden med extremt kort varsel och tämligen oväntat i Costa Rica: ett vackert land vad jag kan förstå – utsikten ovan från hotellet kan vittna om det – men mitt besök kommer att vara i mindre än 48 timmar och sedan bär det hemåt igen. Sightseeingen får alltså anstå.

Alltnog hinner jag på 11-timmarsflighten över Atlanten från Madrid till San José läsa igenom Donna Tartts senaste roman (rekommenderas), göra ett antal jobbanteckningar i mitt block, och sitter sedan i mörkret i den nedsläckta kabinen och filosoferar av någon anledning över detta med magkänsla och intuition i poker.

Ja, jag tror på magkänsla och intuition, även om den ett antal gånger också fått mig att fatta fel beslut. Men i sina bästa stunder är intuition helt enkelt en omskrivning för att ens undermedvetna genomför ett logiskt resonemang ”under ytan”, baserat på information man kanske inte ens var medveten om att man satt på, och serverar upp rätt svar. I turneringspoker är den förmågan många gånger skillnaden mellan liv och död. Jag önskar bara att jag vore bättre på den.

Men den kan kicka in även utanför pokerbordet. På flighten Madrid-San José har jag fönsterplats på styrbordssidan, och en ung kvinna till vänster om mig. Vi har inte bytt många ord under resan, mer än att klara ut att hon är schweiziska och jag från Sverige.

En halvtimme före landningen kommer flygvärdinnan med immigrationsblanketterna, som vi pliktskyldigast fyller i. Jag sneglar diskret över axeln på hennes papper, och efter att hon lagt ned dem i sin bag säger jag stillsamt: ”Din mamma är väldigt förtjust i opera, eller hur?”

”Javisst!” svarar den unga schweiziskan entusiastiskt. ”Hon går jätteofta på olika föreställningar, och samlar på CD-skivor!”

Sedan sjunker det in. Efter några sekunder öppnar hon munnen igen, och hennes röst har sjunkit till nästan en viskning: ”Hur kunde du veta det???”

Jag redovisar mitt logiska resonemang: hennes förnamn är Serafina, detsamma som hos den mycket kända operasopranen Serafina di Leo; ett extremt ovanligt förnamn. Och vad gäller flickor är det statistiskt vanligast att mamman har sista ordet vad gäller att välja förnamn. Dessa två informationsbitar tillsammans gör det värt att ta ett skott, och ställa den fråga jag just ställde. Syn!

Vad som just verkade vara ett trolleritrick har alltså fått sin förklaring, till hennes förtjusning; och i köerna vid passkontrollen hinner vi önska varandra lycka till.