Titanic Thompson, som jag skrev om i går – se nedan i Superbloggen – har ironiskt beskrivits som ”den störste fifflaren i USA:s historia som inte varit politiker”; och det är också som hustler och gambler han blivit legendarisk. Man ska dock inte underskatta hans talanger. Titanic VAR en golfare i absolut elitklass, expert på pistolskjutning vilket mer än en gång räddade livet på honom, var av naturen otroligt atletisk, och besatt också pokertalanger av Guds nåde: redan på 1930-talet hade han vunnit ihop sammanlagt över en miljon dollar i spelet, och det i ett tidevarv när en karl kunde få sig ett skrovmål mat för bara en dollar. Att det fortfarande inte gjorts en Hollywoodfilm om honom är i det närmaste obegripligt.

Det som emellertid redan i samtiden gjorde honom till ett respekterat namn i svindlarkretsar – om det uttrycket nu kan användas – var att han gjorde sig till specialist på kreativt upplagda vadslagningar där han såg till att rigga oddsen till sin fördel, så att offren först i efterhand hade det klart för sig.

Det var dock inte alltid som han vann varje vad, självklart. Den största enskilda förlusten under sitt liv råkade han ut för 1925 på kapplöpningsbanan i Tijuana. Titanic hade gjort sitt ”hemarbete” noga, följt träningen, lyssnat på allehanda stalltips och dragit slutsatsen att en häst vid namn Nellie A inte kunde undgå att vinna i sjätte loppet. För att vara på den säkra sidan mutade han dessutom de flesta andra jockeys, och den som skulle rida på favoriten tog han åt sidan och informerade om att vann denne med så mycket som en noslängd, skulle en prickskytt med teleskopsikte uppe på läktarna inte underlåta att göra sitt jobb.

Dessutom ringde han samma morgon in mängder med vad till ett antal bookmakers som kände honom. Han satsade inte bara på Nellie A, utan även en tusenlapp här och en tusenlapp där på de andra hästarna för att maskera sina verkliga avsikter och förbättra Nellie A:s vinstodds. När Titanic var klar hade hästen gått från fem gånger pengarna till tolv gånger pengarna. Totalt hade han satsat cirka 120 000 dollar på Nellie A.

”Kusen startade fint, tog ledningen, och låg före de övriga med hundra meter när de svängde in på upploppet”, berättade han långt senare i en intervju på sin ålders höst. ”Jag hade redan börjat dra mig upp mot kassaluckan när jag bakom mig hör ett hemskt vrål från åskådarna. Jag vände mig om och fick se att den dj-a hästen hade kollapsat mindre än trettio meter från mållinjen med brutet ben. De var tvungna att skjuta öket efteråt. Jag kände mig illamående. Ingen i hela gamblinghistorien har någonsin förlorat ett sådant vad.”

Men nu var det golf jag skulle återkomma till; och Titanics mest omtalade golfvad i hustlinghistorikens annaler, och som han vann, gick ut på att slå en golfboll längre än 500 yards – alltså nästan en halv kilometer. Lägg märke till att detta var på den tiden då golfklubbor hade skaft av hickory, och det även för ett golfproffs krävdes en i det närmaste övermänsklig ansträngning för att slå 250 meter. Och han sålde in vadet inte bara en gång utan två – och delvis till samma gäng gamblers!

Första gången, år 1923 i Missouri, tänkte de sig inte för så Titanic lastade in dem i sin bil och tog med dem högt upp på en bergstopp med svindlande utsikt. Där peggade han upp och slog ut golfbollen i världsrymden – det var betydligt längre än en halv kilometer till ravinens botten. Motvilligt slantade de övriga upp; men i den sanne gamblerns credo och hederskodex ingår att omgående betala de vad man förlorar. Har man accepterat villkor man i efterhand inser inte var de smartaste, må det så vara och man har betalat för ännu en lektion i livets realiteter.

I februari 1924 satt han i ett pokerparti på ett hotell i Chicagos South Side, och föreslog samma vad som ett halvår tidigare. Ryktet om det var redan känt i USA:s spelvärld, så hans motspelare konfererade nu sinsemellan, visa av erfarenheten, och krävde sedan att det i så fall skulle vara på plant underlag.

”Inga problem”, replikerade Titanic, ”bara jag får välja vilket.”

Det gick de med på. Titanic lät det gå över ett dygn för att nyheten skulle hinna spridas, och accepterade under tiden en lång räcka nya vad från andra ’intressenter’. Olika källor uppger att det sammanlagt handlade om mellan tjugotusen och femtiotusen dollar. Bland Titanics motståndare var Jack ”Machine Gun” McGurn, en scratchgolfare och gangster som sedan skulle hjälpa Al Capone att planera Sankt Valentinmassakern 1929. Titanic visste därmed att en del av insatserna mot honom kom från Capone själv, som sällan ville missa någon ’action’ inom sitt territorium och följaktligen ofta tog hjälp av sina underhuggare.

Den här gången anförde Titanic en bilkaravan med ett antal motspelare och nyfikna åskådare ut till Jackson Park Golf Club, en niohålsbana vid stranden av Lake Michigan. Han peggade upp sin boll på en utslagsplats, blickade ut över den snöiga fairwayen, tog ett steg bakåt och gjorde en övningssving… varpå han gick runt till andra sidan av bollen så att han i stället såg ut över den blankfrusna sjön. Där hade den starka medvinden sopat bort all snön ovanpå isen, som låg polerad som ett balsalsgolv och med i princip noll i friktion… något som Titanic givetvis noggrant kollat upp i förväg, förutom väderleksutsikterna. Titanic tog sats, och klippte iväg en perfekt drive som fick bollen att segla i en hög, lååång båge över glansisen, studsa några gånger, och sedan rulla vidare tills den försvann utom synhåll. Den hade enligt vad som sägs fortfarande inte stannat när det surmulna gänget av huttrande gamblers på stranden halade fram sina plånböcker och motvilligt började betala.

En gång fick Titanic frågan varför om han inte valde att bli professionell golfspelare, och levererade ett svar som blivit klassiskt: ”Jag har inte råd att gå ned så mycket i lön.” Det var förståeligt – en proffsgolfare på den tiden tjänade kanske 30-40 000 dollar om året, något som Titanic kunde håva in i veckan mot rätt motståndare.

År 1971 flyttade han tillsammans med sin femte hustru Jeanette och deras tolvårige son Ty Wayne Thomas till den lilla orten Hurst i Texas. (Titanic hade sedan tidigare en annan son, Thomas E. Thomas, född 1944 av hans tredje hustru Joanne. Titanic hade inför den födseln slagit vad om att det skulle bli en pojke, och vann.) I Hurst kom Titanic att framleva sina sista år. När journalisten Jon Bradshaw 1972 efter ett visst besvär lyckades spåra upp honom och kom på besök, var Titanic en skugga av sitt forna jag och led svårt av ledgångsreumatism. Två år senare avled han på ett sjukhem i Dallas, av ett slaganfall; USA:s kanske mest berömde hustler, gambler och pokerspelare hade gått ur tiden, efter en lång, unik och händelserik karriär.

Dagen efter kom en ung caddie fram till en grupp gamblers på en golfbana utanför Dallas, och talade om för dem att Titanic Thompson hade avlidit. En lång tystnad följde innan en av dem öppnade munnen och följande konversation sägs ha utspunnit sig:

”När hände det?” frågade en av de gamblers som ingick i gruppen.

”Igår kväll, tror jag” svarade caddien.

”Kände du Titanic Thompson?”

”Nej, det kan jag inte säga att jag gjorde.”

”Men du påstår att han är död.”

”Det är vad man har sagt till mig.”

En ny tystnad. ”Nåväl, grabben”, sade gamblern till slut och spände ögonen i caddien, ”låt mig då tala om för dig att jag kände honom i årtionden. Förmodligen är han död. Men lyd mitt råd, och satsa INTE några pengar på det.”