Svenska Pokerförbundets årsmöte hölls i lördags i Stockholm, och drog bara 11 deltagare. (Nej, jag hade förhinder denna gång och kunde dessvärre inte infinna mig.) Den förment låga siffran kräver dock några reflexioner, känner jag.

[Edit: Björn Gustafsson på Poker Skull upplyser mig om att den korrekta siffran var 12 närvarande. Och för den som vill ta del av vad som hände kan jag rekommendera nedanstående länk:]

http://www.pokerskull.com/svepofs-arsmote-live

Jag brukar berömma mig av att i grunden vara en skeptisk, empirisk pragmatiker – och det av den postmodernistiska skolan – vilket leder mig fram till insikten att här finns en inbyggd problematik. Det vi sysslar med är ju poker, och inte något mera socialt som låt oss säga frimärkssamlande eller matlagning.

Vi pokerspelare kan förvisso anklagas för både det ena och det andra: för att vara såväl nollsummekannibaler som kapitalismens ultimata predatorer, där vi ägnar oss åt våra evolverade hierarkiritualer för primater. Som hängiven pokerspelare har du inte heller ett tryggt och undanskymt jobb inom låt oss säga en statlig myndighet där facket ser till att hålla dig bakom ryggen och göra dig osparkbar; i stället utsätts du för naturens råa, hänsynslösa selektionsmekanismer på en daglig basis. Du tvingas ständigt beträda den svindlande smala, nervöst balanserande medelvägen mellan utopism och defaitism; blotta tanken på en inbjudan att komma ner och se hur det går till i pokerindustrins djungel, är tillräcklig för att ge majoriteten av laglydiga, slätkammade medborgare en släng av existensiell migrän.

Dessutom representerar poker, även det per definition, alltför ofta en form av antihumanism: en mytologi för vårt tidevarv, med sin hastiga fixering vid yta, hänsynslöshet och snabba cash.

Gör allt detta dig till en bättre eller sämre människa? är då frågan. Och svaret på den är i sin tur: det beror på vem du är. Om inte annat så gör det dig annorlunda.

Framgång i poker kräver nämligen en lone wolf mentality, en föreställning om att ditt eget väl går före alla andras. En självcentrerad världsbild, åtminstone vid bordet, är helt enkelt vad som krävs för att lyckas. Som talesättet lyder: Alla tänker på sig, det är bara jag som tänker på mig.

Det är ironiskt att den mentalitet som gagnar oss som individer vid pokerbordet, i stället är en allvarlig nackdel när vi försöker uppträda som kollektiv och påtryckningsgrupp. Förra året försökte pokerskribenten Nolan Dalla mana till bojkott av pokerrummet på The Venetian, som protest mot attityden hos Sheldon Adelson (styrelseordförande i Las Vegas Sands Corporation som äger bland annat det kasinot) när denne värvat ett antal politiker i sin kamp mot onlinespelandet. Den femdagarsbojkotten blev ingen större framgång: alltför många spelare såg bara till sitt eget bästa, ansåg att där fanns pengar att hämta mot svagt motstånd, och ryckte därför på axlarna och gick dit ändå. Business as usual.

Och skulle det inträffa – låt oss säga i landet Långtbortistan, och bara för att ta ett hypotetiskt exempel – att det statliga onlinepokerrummet där levererade vad många ansåg vara en usel produkt med få och illa skötta uppdateringar och buggfixningar, skulle det ändå inte ha mycket att frukta; åtminstone inte från de vinnande spelarna, som självklart inte vill avstå från sitt dagliga levebröd utan då hellre biter ihop och grindar vidare framför sin laptop. Och eftersom det är dessa spelare som oftast rejkar mest, påverkas alltså inte intäkterna i någon högre grad utan onlinepokerrummet i Långtbortistan ser inget incitament när det gäller att uppdatera och vårda sin produkt.

Och så är det också med medlemskapet i Svenska Pokerförbundet. ”What’s f*cking in it for me?” mumlar alltför många spelare, roffar åt sig vad som bjuds när SvePof ordnar SM eller några andra turneringar… och i övrigt fortsätter de att bara se till sig själva och sk-ter i vad som, med viss uppoffring, hade kunnat leda till större förbättringar på längre sikt.

Vad skulle då få alla dessa pokerspelare att vakna upp ur sin kortsiktiga existens? Nej, några patentlösningar har jag inte. Kanske vore det några klara, tydliga, engagerande, uppnåeliga mål; ett antal kända toppspelare i spetsen som karismatiska talespersoner; och framförallt om man inom rimlig tid kunde uppnå och sedan peka på några framgångar, till exempel en förbättrad juridisk och praktisk situation vad gäller pokerklubbarnas existens här i Sverige.

Och – tänk er detta som ännu ett hypotetiskt exempel – anta att ingen kom när Cosmopol utlyste årets ”SM”. Då skulle vi få se ett brådstörtat agerande, från många olika inblandade, för att på något sätt snabbt komma överens med SvePof och få till den bästa syntesen av ett enda SM som organiseras av spelarnas valda representanter, i en trygg och upplyst miljö med professionella dealers och på hemmaplan för att driva upp deltagarantalet.

Men ensamvargarna föredrar fortsatt att leta byte på egen hand, för så har det alltid gått till i pokervärlden. Den mentaliteten är enligt min åsikt det största hindret för svensk pokers långsiktiga välbefinnande. Alla tänker på sig, det är bara jag som tänker på mig.

Och som ett resultat inträffar det alltså inte att vi fyller Globen vid årsmötet i Svenska Pokerförbundet och kan spänna musklerna inför våra riksdagspartier medan TV4 är på plats med kommentatorer, utan i stället står där med 11 engagerade men ack så fåtaliga närvarande personer en lördageftermiddag och fortsätter dras med dubbla SM, en ogenerad inblandning från staten, och politiker samt myndigheter som anser att de kan diktera våra liv i detalj.