Gambling- och hustlinghistorien är full av ömsom varnande, ömsom underhållande exempel på hur det kan gå när någon av kontrahenterna inte har full koll på läget. Så vad sägs om en liten sannhistoria i biljardmiljö, med – ännu en gång – den legendariske ’Titanic’ Thompson i huvudrollen?

På 1920-talet, medan han befann sig i Joplin i Arkansas, hade Titanic lärt känna en man vid namn Johnny Littlepage. Denne var ett klassiskt exempel på en gambler utan de rätta talangerna för att idka det yrke han valt, förutom att han skaffat sig ett rykte om att ha en moral till salu. Littlepages största läcka var dessutom biljard, där han överskattade sin förmåga och därför oftast förlorade.

När Titanic och Littlepage träffades, hade den senare nyligen gulat och var i desperat behov av pengar. Titanic stack åt honom en 100-dollarssedel, förklarade att de nu skulle bli partners i biljardbranschen, och beordrade honom att köpa sig en kö samt en ny och stiligare tröja än den solkiga han hade på sig. Dessutom fick Littlepage ännu ett uppdrag: han skulle kontakta en man vid namn Harry Moskevitz, och på ett lagom diskret sätt låta det bli känt att Littlepage och Titanic – som vid denna tid ännu var tämligen obekant och fortfarande mestadels gick under sitt riktiga namn, Alvin C. Thomas – numera var partners och såg sig om efter några lämpliga biljardmatcher om pengar.

Titanic hade som vanligt gjort sin hemläxa i förväg: tagit reda på att Moskevitz ofta spelade ihop med en Jim Buford, som hade ett gediget rykte som biljardspelare i Joplin. Buford var mycket skicklig, om än han inte tillhörde den absoluta eliten; och han var dessutom smart nog att aldrig gå upp mot garanterat bättre motstånd, utan bara spela mot sådana han var säker på att klå. Med den attityden hade Buford därför vunnit en ansenlig summa pengar. Dessutom hade Titanic och Buford redan mötts några gånger vid biljardbordet, men bara om småbelopp, och med resultat som gjort att Buford visste att Titanic var den aningen bättre av de två.

Titanic såg Buford som en utmaning för sina gamblinginstinkter: ett får redo att slaktas, om bara Buford kunde luras in i en match om höga insatser. I Littlepages uppdrag gentemot Moskevitz ingick därför att framställa Titanic som en som av obegriplig anledning nu slagit sig ihop med en betydligt sämre biljardspelare. Det var exakt den setup som Buford skulle låta sig lockas av.

När Littlepage träffade på Moskevitz, visade den förre upp sin sedvanliga överdrivna uppfattning om sin egen förmåga medan han föreslog att Moskevitz skulle hitta en partner och sedan acceptera en match.

”Se till att det blir om rejäla stålar”, sa Littlepage stöddigt. ”Den där Thomas har gott om cash på sig.”

När Moskevitz föreslog att Buford skulle kontaktas, baxnade Littlepage.

”Vänta ett tag”, svarade han. ”Jag vet vem den där Buford är. Du och han skulle lätt kunna ta oss två på tiotusen dollar på en enda kväll! Du får ta med mig på en deal: jag säger inget i förväg om Buford, och jag ser dessutom till att Thomas inte får någon hjälp av mig under partiet. På så sätt kan ni grabbar tömma hans plånbok och så delar ni med er till mig. Låter det OK?”

Littlepage och Moskevitz skakade hand på saken, och så bekräftade Littlepage för Titanic att nu var en match ordnad om några dagar.

Den fredagkvällen var det packat med åskådare i biljardsalongen i Joplin. Titanic anlände i god tid, uppklädd i elegant kostym och med sin skräddarsydda kö i handen. Littlepage slank in strax efteråt, och tog plats på en stol vid sidan om en annan man med anonymt utseende. Strax före klockan åtta anlände så Moskevitz, med Buford i släptåg. Moskevitz skakade hand med Thompson, och inledde konversationen:

”Nå, Mr. Thomas, vad är det nu ni har tänkt er?”

”Bara lite spel om pengar, i all enkelhet”, svarade Titanic.

”Det råkar vara just det vi har kommit hit för”, replikerade Moskevitz. ”Välj bara ut en partner, så kan vi komma igång.”

”Det ska jag göra, bara ni kan garantera att det är värt min tid. Jag ska välja ut en partner om ni vill spela för 10 000 dollar. Det är mitt erbjudande: 10 000 dollar. Ni väljer en partner, och jag väljer en partner. Låt oss också se till att vi får överenskommelsen i svart på vitt, innan det blir dags.”

Medan villkoren – de bägge skulle välja var sin partner i rummet, och så skulle de spela tio partier om 1000 dollar vardera i varje – skrevs ned, blev det en explosion av sidovad mellan åskådarna. Så var det dags för Moskevitz och Titanic att plocka fram 10 000 dollar var, och låta en utomstående hålla i pengarna tills matchen var över.

Moskevitz pekade på Buford som sin partner. ”Okay, Thomas”, sa han. ”Dags för er att välja er partner.”

Titanic styrde stegen mot Littlepage, precis som hela lokalen förväntade sig. Men i samma ögonblick reste sig den anonyme mannen vid sidan om Littlepage, och sa: ”Mister, jag ställer gärna upp som er partner; och jag är säker på att jag inte kommer att göra er besviken.” Littlepage, som redan höll på att plocka fram sin kö ur fodralet, ignorerade mannen – men det gjorde inte Titanic.

”Nå, det ser plötsligt ut som om jag har två partners att välja mellan”, sa han förvånat. ”Jag antar att det enda rätta och riktiga är att singla slant om saken.” Littlepage bara gapade – liksom de övriga inne på biljardsalongen nu gjorde, inklusive Moskevitz och Buford.

”Om det blir krona, mister, så tar jag er; och om det blir klave, Johnny, så tar jag dig.” Titanic tog ur fickan fram den hoplödda 25-centare med två kronsidor som han alltid bar på sig, singlade, fångade myntet i luften, smällde ned det på baksidan av den andra handen så att alla i närheten såg resultatet, och tillkännagav resultatet: ”Det blev krona.”

Matchen blev en katastrof för Moskevitz och Buford. Titanic kunde hålla tämligen jämnt mot de bägge, men den anonyme och tystlåtne mannen körde över motståndarna med mördande effektivitet medan åskådarna i lokalen ömsom applåderade, ömsom lät hakorna rasa inför vad de fick bevittna. Inte förrän den åttonde raka segern var i hamn för Titanic och dennes partner, blev mannen igenkänd av en i mängden.

”Det är ju Ralph Greenleaf!”

Mycket riktigt var det elitspelaren Greenleaf, som nyligen vunnit ett stort mästerskap på östkusten; men i en era före Internet, när nyheterna i huvudsak fraktades som tidningar med ånglok och T-fordar samt förmedlades från telegrafist till telegrafist, var han bara ännu ett obekant ansikte i Joplin. Och självklart hade Titanic iskallt räknat med att Littlepage skulle gå bakom ryggen på honom och liera sig med Buford och Moskevitz – det var i själva verket en del av den noggrant uttänkta planen, som också inkluderade ett telefonsamtal och en tågbiljett till Ralph Greenleaf så snart matchen var överenskommen.

Även de två sista partierna i matchen blev en total förödmjukelse för Moskevitz och Buford, som nu kokade av raseri. Medan Titanic och Greenleaf delade på pengarna, sa Titanic förmanande till motståndarna: ”Det finns ingen orsak för er att ilskna till. Vi skrev ned samtliga villkor innan vi satte igång, men om ni gentlemen vill ha en returmatch mot oss, så ställer vi gladeligen upp med 10 000 dollar till.”

Moskevitz och Buford stormade ut från biljardhallen i natten. Kvar stod Titanic och Greenleaf, varpå den senare gav en underhållande uppvisning i olika trickshots medan Titanic stoppade på sig ytterligare över 6000 dollar från ett antal sidovad, samt överräckte 1000 dollar till den chockade Littlepage för dennes del i den ursprungliga överenskommelsen.

Som sagt, gambling- och hustlinghistorien är full av ömsom varnande, ömsom underhållande exempel på hur det kan gå… och fortfarande är det ett mysterium att det ännu aldrig gjorts en Hollywoodfilm om gamblinglegenden Titanic Thompson.