Får jag liva upp helgen med ännu en gamblinganekdot, om den oförbätterlige ’Titanic’ Thompson?

När denne på 1930-talet befann sig i Saratoga i delstaten New York, och utan framgångar försökt sig på den kända lokala hästkapplöpningsbanan under några dagar, blev han uppsökt av en pensionerad jockey som Thompson hade haft lite ’affärer’ ihop med flera år tidigare.

”Ti”, sade jockeyn, ”jag hörde att du var i trakterna och har försökt komma i kontakt med dig. Vad jag kan erbjuda är ett nätt litet avtal, och du är killen med stålarna som kan få alltihop att gå i lås.

”I morgon är det ett lopp med bara tre anmälda hästar”, fortsatte jockeyn, ”och två av hästarna står i sex mot fem just nu medan den tredje går för åtta gånger pengarna. Häromdagen råkade jag ta en öl ihop med dom som ska rida på sex-mot-fem-kusarna, och de är redo för en liten deal. Är du intresserad?”

”Jag hör ju på, eller hur?” svarade Titanic.

”Jag tror jag kan få de här två killarna att gå med på en grej för något i stil med 5000 dollar var. Men för h-lvete, Ti, du vet att jag inte sitter på några sådana pengar. Så jag tänkte som så, varför inte inkludera någon som begriper sig på sådana här överenskommelser?”

”Hur väl känner du de här killarna?” frågade Titanic.

”Jag har ridit ihop med dom i New Orleans och Louisville. Jag känner dom. Det skulle inte vara första gången de höll igen en häst, det kan jag garantera dig.”

Titanic gick med på att träffa de två jockeyerna i fråga, vilket skedde senare samma eftermiddag. ”Killar”, sade han utan omsvep, ”jag har haft en del olycksaliga upplevelser förr på kapplöpningsbanan, och jag är inte det minsta intresserad av att kasta bort mina pengar. Inte heller är jag intresserad av att prata affärer med någon som kan tänkas plötsligt glömma av ett avtal, och låta hästen galoppera iväg för att efteråt svära på en hög med biblar att det helt enkelt inte gick att hålla igen öket.”

De två unga jockeyerna lade fram sin plan: om allt annat inte fungerade – att fejka en dålig start, att stöta ihop med varandra, att hålla igen på tyglarna – så skulle de helt enkelt trilla av och på så vis bli diskvalificerade.

”Jag antar att vi kan göra affärer då”, sade Thompson. Det skakades hand laget runt, de två jockeyerna gavs 5000 dollar var i kontanter, och sedan gav Titanic 2000 dollar till den tredje som kontaktat honom. Därefter ringde han ett antal bookmakers i New York och placerade sammanlagt cirka 20 000 dollar på åtta-mot-ett-hästen.

Följande eftermiddag kunde Titanic konstatera att den överenskomna planen gick upp i rök. Hästen han satsat 20 000 dollar på kom in som avlägsen trea, medan de två andra sprang nästan nos vid nos hela loppet och satte nytt banrekord.

Med remarkabelt lugn lämnade Titanic läktarna och gav sig av till jockeyernas omklädningsrum. Hans nya plan var enkelheten själv: han skulle vänta in de två jockeyerna med den 45-kalibriga revolver han alltid bar på sig, och därefter befria världen från två lurendrejare.

Han hade redan dragit sin revolver när de två unga männen klev in i rummet. ”Den där åkturen därute på banan kan man säga blev dyr för mig”, anmärkte Titanic lugnt.

Häpna stirrade de två jockeyerna på honom och skjutvapnet han hade i handen. ”Vad är det som står på?” svarade den ene. ”Vi gjorde bara vårt jobb. Om du sedan satsar på fel kuse så har inte vi tvingat dig till det.”

Titanic tog ett steg närmare, skärskådade de två männen, och med en min som gick från bister beslutsamhet till skamsen rodnad stoppade han tillbaka revolvern. Sedan började han skratta. ”Jag är ledsen, killar, det verkar som om jag misstagit er för två andra som förmodligen är hundra mil härifrån vid det här laget. Ni tittar på en man som blivit rejält duperad.”

De två han betalt sammanlagt 10 000 dollar till visade sig inte ens ha varit jockeyer, utan bara stalldrängar. Den duon, samt den ex-jockey som så generöst velat bjuda in Titanic i affären, hade mycket riktigt lämnat staden direkt efter mötet dagen innan. För en gångs skull hade Titanic själv blivit blåst.

”En man i min ålder borde veta bättre”, kommenterade han efteråt. ”Det är ingens fel utom mitt eget. Kanske lär jag mig endera dagen att vadhållning på hästar är ett djävulens påfund.”

Titanics talanger i kortspel, tärningsspel, golf och kreativa vadslagningar kunde dock garantera att han alltid snabbt kom på fötter igen. Som han själv en gång sagt, och vilket gör sig bäst oöversatt: ”Hell, I’ve been broke more times than I can rightly remember… but never for more than a period of six hours.”

Trevlig helg, alla ludofiler och chartister!