När jag var liten var jag otroligt snål. Eller sparsam. Det låter bättre.

Min familj hade det knapert. Farsan knegade och morsan var hemma med oss fyra barn. En halvkass lön för sex personer alltså. De hade kunnat lösa det annorlunda, givetvis, om morsan jobbat också. Men det här var deras val. Mamma ville vara hemma med barnen.

Som barn har man kanske lite svårt att prioritera vad som är viktigt. Jag hade till exempel gärna valt ett nytt Nintendo 64 framför en hemma-morsa. För då fanns det inga pengar till sådan lyx. Det fick jag spara till själv. Därför var jag väldigt sparsam. Det var mitt sätt att ta makten över mitt eget liv.

Så jag knackade dörr för att sälja allt från jultidningar till blomfrön. När det var ”Oxhälja”, Sveriges största knallemarknad hemma i Filipstad, kunde jag ägna en hel helg med att panta burkar. Och jag tog jobb på resande tivoli där jag tog emot pengar av folk som ville kasta bollar på konservburkar.

Pengarna sparade jag i morfars svarta gamla hästhandlarplånbok för kommande ändamål. Man kunde aldrig veta när de kunde komma till nytta. Men jag ville inte slösa iväg pengarna på skit när jag slitit så för dem.

I dag verkar det vara varje barns rättighet att ha en egen i-pad. Från 6 års ålder borde man absolut ha en i-phone. Själv var jag nöjd med att äga ett suddgummi som luktade jordgubb…

Jag tror att vi gör våra barn en björntjänst när vi skämmer bort dem med dyra prylar. Det pekar på vår egen lathet också då vi i stället för att leka med ungarna sätter en i-pad i nävarna på dem för att få lite lugn och ro.

Och det påminner mig om så många pokerspelare som kommit och gått. I de fallen är det pokern som är den curlande föräldern. Föräldern som en dag kommer att försvinna och tvinga ett vilset barn att stå på egna ben.

Minns ni ”Crippoli”? Jag tänker på honom ofta. Han är på något sätt sinnebilden av hur det kan gå. Jag hittade en artikel om hur han levde i mitten av 2000-talets första decennium. Han var en ung och nyrik pokermiljonär. Och köpte bland annat en Porsche Cayenne, utan att ha körkort.

Den sjukaste historien jag hört om Crippoli var när han blev lite spelsugen under Champions League-finalen mellan Milan och Liverpool 2005. Efter första halvleken ledde Milan med förkrossande 3-0. . Crippoli ville casha in en gratis utekväll och spelade därför 1 miljon på Milan, till ett vinstodds i trakterna runt 1.01, för chansen att plussa 10k.

Det blev dyrt. Den andra halvleken är ihågkommen som en av de mest otroliga upphämtningarna i fotbollshistorien. Matchen slutade 3-3 och Liverpool avgjorde på straffar.

Jag får ångest bara jag tänker på hur många normala arbetstimmar det tar att skrapa ihop en miljon netto. Något år senare försvann Crippoli från pokerscenen. Jag hoppas att han har funnit riktig lycka på annat håll.

För mig blev pokern ett nytt sätt att ta makten över mitt eget liv. Det skadade inte att det var betydligt roligare än att panta burkar. Å andra sidan sidan har pokern, till skillnad från jultidningar och blomfrön, varit en curlande förälder som gjort mig en del björntjänster på vägen.

Så det är tur att mina två andra päron var av en annan natur. De har aldrig gett mig en massa pengar. De gav bort något mycket mer dyrbart än så.

Det svåra är bara att ta vara på det.

En sak är säker. Mina ungar ska få ärva en fantastisk samling doftande suddgummin. Vem behöver en i-pad då?

Edit: Vill ni ha mer poker? Läs gärna om mina upplevelser kring cashgamespelen i Macao. Ni hittar två inlägg här och här.