Att vi människor inte är ensamma på den här planeten när det gäller att tillämpa olika former av spelbeteenden har jag skrivit om tidigare i Superbloggen, och i mina krönikor på Unibet:

https://bloggar.aftonbladet.se/superbloggen/2013/01/ar-gamblinginstinkten-inkodad-i-vart-dna/

Och nu kommer ytterligare forskning i saken, där det visar sig att den afrikanska drongofågeln tillämpar bluffande för att tillskansa sig föda som andra djurarter gräver fram! Se

http://wsau.com/news/articles/2014/may/02/liar-liar-african-bird-uses-elaborate-ruse-to-steal-food/

samt

http://acanadiannaturalist.net/2013/04/11/shouting-fire-in-a-crowded-theatre-meerkats-and-the-fork-tailed-drongo/

Det är specifikt surikater som blir utsatta för detta beteende. När sådana gräver upp saftiga, fina insekter ur jorden – föda som drongoer på egen hand har svårt att komma åt – imiterar drongoerna surikaternas egna rop som varnar för predatorer i närheten. Det får surikaterna att släppa sina byten och ta skydd, varpå drongoerna sveper ner och snappar till sig insekterna.

Men skeendet är mera komplext än så. Om drongoerna alltid ”ljög”, skulle sannolikt surikaterna lära sig att höra skillnaden på äkta och falska läten och därefter börja ignorera de senare – hakuna matata. Problemet för surikaterna är dock att ungefär hälften av gångerna som drongoerna utstöter surikaternas varningsrop, är det för att drongoerna faktiskt varnar för ett äkta, annalkande rovdjur! Varje surikat som ger sig in på att ”syna” en drongobluff spelar alltså ett högt spel, med livet som insats; och hellre än att gå på oddsen väljer surikaterna varje gång att fly, för säkerhets skull, och lämnar sin föda åt de tjuvaktiga fåglarna.

Är det inte fascinerande att spelet poker inrymmer så mycket beteende hämtat från avgörande och potentiella liv-och-död-situationer i naturens hårda, darwinistiska värld?