Medan det är middagspaus här i startdag 1A i Unibet Open och 127 deltagare – enligt uppgiften jag får – har spelat ned till 113 kvar, sitter jag och samtalar över maten med två svenskar som är här för att i stället vara med i den ”kasinomästerskapsfinal” som Unibet också arrangerar. De 14 som överlevt kvalen där ska nu drabba samman, i ett antal rundor med blackjack och roulette.

Vi diskuterar satsningsstrategier och d’Alembertsystem och en del annat, inom de begränsningar och regler som gäller, och där man hela tiden får veta hur mycket marker de andra har kvar vilket givetvis också ska påverka ens agerande. I blackjackturneringen spelar man sju åt gången vid samma bord, och en motsvarighet till dealerknapp ser till att man i rättvisans namn turas om att börja agera.

Det är då jag uppfinner en ny variant av den tävlingen: duplikatblackjack. Jag föreslår att i stället ska alla sju sitta vid olika bord i lokalen, mot en dealer var som bara har en 52-kortslek vilken över de olika ronderna ska delas hela vägen ned i botten. Givetvis får man inte se de andras agerande; men efter varje giv får man veta hur mycket marker de har kvar då. Och här kommer det som är turneringens clou: alla kortlekarna vid de olika borden ska vara identiskt arrangerade, så att korten kommer i exakt samma ordning. (Givetvis blandar man en lek i förväg för att randomisera arrangemanget, och duplicerar sedan detta i de andra kortlekarna. Samtliga dealers är förstås okunniga om arrangemanget, utan har bara sedvanliga regler att följa.)

Frågan är bara: bör spelarna veta att lekarna är identiska, eller ska man förtiga detta faktum för dem? Borde oavsett vad kunna bli en intressant form av tävlingsblackjack som jag uppfunnit precis nu, och där satsningsstrategier kommer att spela en stor roll…