Spel som kulturellt, mänskligt fenomen är i det närmaste universellt. Från Patagoniens slätter till Grönlands isvidder ägnar vi oss åt spel. Bara i princip Australiens aboriginer utgör den enda ”spelfria” kultur vi känner till på den här planeten. (Och om och när vi någonsin stöter på utomjordingar, kommer många antropologer att ivrigt vilja veta huruvida spelfenomenet existerar även hos dessa, och vilka yttringar det då har tagit sig!)

Att kunna spela olika spel förbrödrar – och försystrar, är det väl bäst att lägga till efter framgången för F! i EU-valet i söndags. Jag har tidigare här i Superbloggen berättat om när jag och en kollega är ute på en tidig söndagspromenad i en park i Taipei, stöter på en grupp människor som spelar mahjong… och jag till deras förvåning, efter att ha frågat om lov, slår mig ner och köper in mig i partiet:

Det var som jag skrev då första gången de någonsin träffat på en utlänning som kunde spela mahjong, erkände de! Och en snarlik upplevelse hade jag i Colombia för några år sedan: Damsällskapet och jag är där på en längre rundresa ihop med några vänner, och vi har hyrt två bilar och befinner oss på landsvägen sent en kväll när en av bilarna plötsligt får en snabbt tilltagande pyspunka. Vi lyckas dock ta oss till närmaste by, hittar en liten mekanisk verkstad där det står VULCANIZADO 24 HORAS på en handritad skylt utanför, bankar på dörren och ägaren vaknar och lever upp till sin egen reklam: trots att det är närmare midnatt kliver han utan tvekan ut och börjar fixa däcket.

Men precis vid sidan om verkstaden ligger en primitiv utomhusbar med bara två bord, och där en kvartett sitter och spelar domino under natthimlen.

Jag råkar faktiskt ha spelat en hel del av den karibiska varianten av domino, ihop med västindier i London (lång historia som jag ska dra vid ett annat tillfälle), och det är exakt vad de spelar här. Medan mekanikern sliter med att reparera innerslangen går jag nyfiket fram till bordet och frågar om jag får sitta med. De stirrar på mig och mumlar fram ett häpet ”Si”.

Ännu större blir deras häpnad när de ser att jag kan hålla brickorna exakt som de kan, i det speciella karibiska greppet med tre i den ena handen och fyra i den andra, och så att man kan droppa valfri bricka på bordet med en välriktad gest – och jag vinner dessutom direkt den första given! Sedan blir dock annat ljud i skällan, och både jag och de andra körs under de fortsatta givarna över av den medelålders kvinnan vid bordet (tvåa från höger, men nästan skymd i bilden) som vi får ge respekt; hon är oerhört skicklig. När däcket är tillbaka på hyrbilen och det är dags att fara vidare reser jag mig upp och tackar för sällskapet. Väl i bilen igen översätter en av våra colombianska vänner roat vad de övriga vid bordet sagt om mig under partiet, och hur totalt häpna de blivit över att ”den reslige utlänningen” bara dykt upp mitt i natten, och slagit sig ned och deltagit utan att behöva minsta förklaring till spelreglerna.

Spel förbrödrar och försystrar, som sagt.

Colombia är för övrigt betydligt bättre än sitt rykte, och fullt av vänliga människor och hänförande vacker grönska. Utländska resenärer är dock extremt sällsynta, det har knarkkartellerna och Farq-gerillan sett till! Men vänligheten gör att man välvilligt överser med att ordet ”bilbesiktning” där framkallar samma skrattanfall som ordet ”riktpris” i en arabisk basar, att valutan står i två kronor kilot, och att propellerkärran på inrikesflighten från Bogotá till Medellin tar mark precis intill ett nyligen kraschat passagerarplan, med avsliten stjärtsektion och vrakdelar utspridda längs en halv kilometer av landningsbanan. Än i dag retar det mig att jag inte hann slita upp digitalkameran och få den bilden.

Roande nog är Poker det ledande varumärket bland colombianska ölsorter!

Storstäderna i Colombia är fullt moderna:

… och ute på landsbygden kan man hamna mitt i en improviserad konsert…

… där man vid sidan om har en kul och billig ”åkattraktion” för människor i alla åldrar: man såpar in en utförsbacke i vägen, och far fram på den sittande på ölbackar av plast!

Den här reklambilden med motiv hämtat från datorspelet Pac-Man såg jag förresten i fönstret till en bank:

Uppe i staden Cartagena, vid Colombias kust mot Atlanten, har jag för övrigt på kasinot Rio spelat det formellt högsta cashgamet i mitt liv: 10 000-20 000 limit! Med valutakursen då var dock siffrorna i praktiken betydligt modestare; det motsvarade 30-60 kronor limit.

Pokerspelet på Rio i Cartagena – jag lyckades tyvärr inte smygta några bilder därinne – bjöd dock på två överraskningar. Den första var att man inte hade någon dealerknapp! Istället använde man två avlånga mässingsbrickor med texten MINI BLIND respektive BLIND ingraverade, och som fick markera lilla respektive stora mörken. Så långt var det inga problem…

… men den andra och långt större överraskningen var att det var spelaren närmast efter stora mörken som talade först i ALLA satsningsrundorna, inte bara i den första!! Att sitta i stora mörken blev alltså som att samtidigt ha knappen framför sig.

Jag tvingades därför genast omvärdera ”gammalt” tänkande beträffande starthänder i förhållande till position. Plötsligt förvandlades mörkarna till platser varifrån man kunde terrorisera resten av bordet.

Och har man spelat balls-to-the-wall-poker i Las Vegas, framstod motståndet i Colombia som svagt med ett ständigt synande. Den unge killen till höger om mig, som inte bara gick med på nästan alla sina starthänder utan också hela tiden visade dem för sin exceptionellt vackra flickvän vid sidan om, hade snart skilts från sitt inköp på 400 000 pesos.

Stora skyltar på väggen i pokerrummet visade också att det andra colombianska mästerskapet i hold’em då snart skulle spelas i Bogotá. Synd att jag inte hade tid att stanna längre i landet; den turneringen hade utan tvivel varit en intressant upplevelse. Men några nya pokerlärdomar blev det!