På nytt väver Las Vegas sin magi, för oss som korsar Atlanten på väg västerut medan vi försöker jaga ifatt solen i en måhända symbolisk gest:

När planet är på väg att ta mark med mig, är det efter solnedgången: när det riktiga Las Vegas slöat sig genom dagen, levt upp och trätt fram. Längs The Strip och bort mot Downtown framträder då en sagostad, i skimrande neon och med ett jättelikt strålkastarbelyst lejon, en exploderande vulkan, ett Eiffeltorn och en kopia av kampanilen i Venedig, med sjörövarskepp och så ovanpå en pyramid solsystemets starkaste strålkastarbatteri, som kastar upp en pelare av ljus som är synlig över Mojaveöknen från hundratals kilometer bort. Har man en gång bevittnat det, minns man det för livet. Ingen Marco Polo, Christofer Columbus, Ibn Battuta, Hernán Cortéz eller Vasco da Gama genom historiens gång kan någonsin ha mötts av en liknande syn.

Och Las Vegas slösar ingen tid när det gäller att självsäkert påminna oss passagerare om var vi just anlänt. Innan vi ens hunnit fram till bagagebandet möts vi av den här devisen:

Ja, här där kasinona framstår som höghus som nattetid drömmer LSD-drömmar om sig själva, erbjuder denna unika stad oss att glömma bort all civilisatorisk vantrivsel och existensiell självrannsakan; och inbjuder våra innersta jag att i stället göra en mental och spirituell striptease i slowmotion, bortanför den ultravioletta gränsen och in i det crazy black som väntar där. Bortglömd är den Svenska Staten som snålt, motvilligt och byråkratiskt vill utöva pokerproletariatets diktatur, och ersatt av den hopping-to-the-bopping, jumping-with-the-pumping, reeling-with-the-feeling-känsla som genomsyrar Las Vegas: staden som är ett koncept, snarare än en definition. Här är Allt Möjligt, där vi redan så snart vi satt vår fot på McCarran och i förväg getts syndernas förlåtelse. Som Planet Hollywood en gång lakoniskt skrev på en av sina reklamskyltar: ”Cause One Day You’ll Be Dead, That’s Why.” Om de orden viskar till något djupt inom dig… ja, välkommen i så fall till Las Vegas.