Efter alla mina besök vid olika pokerbord, och då inte bara här på kasinona i Las Vegas utan från Nagaworld i Phnom Penh till Rio i Cartagena de Indias, har jag sett ett och annat när det gäller skumt beteende: egendomliga handsignaler, omotiverade ständiga omarrangemang av markerstaplar, frammuttrade kommentarer på språk jag inte begriper, och någon enstaka gång ögonkast mellan en spelare och dealern som fått mig att casha ut och tacka för sällskapet.

Även här i WSOP har det hänt flagranta saker. Under Main Event 2006 blev två spelare ertappade med att ha smusslat in fejkade marker som var förvillande lika de officiella. Och 2010, i event nr 3, inträffade ett enormt fräckt fuskförsök: vid ett bord i det eventet rakade en spelare in en pott – men just då kollade dealern åt ett annat håll och spelaren på platsen intill var borta, så pottvinnaren STAL blixtsnabbt stapeln framför den tomma platsen och blandade in markerna i sin egen hög. Naturligtvis blev det sanslösa fuskförsöket uppdagat och spelaren bakom det obarmhärtigt ertappad; samt för resten av sitt liv portad från och bannlyst i WSOP-turneringar. Man häpnar onekligen över en sådan fräckhet; jag kan inte påminna mig att jag någonsin vare sig förut eller efteråt hört talas om något liknande.

Tittar man tillbaka på WSOP-historiens bad guys hittar man bland porrkungen Larry Flynt, grundare till ”herrtidningen” Hustler. Enligt flera samstämmiga vittnesmål försökte han rigga utgången av 1983 års Main Event så att han själv skulle vinna och därmed klå ett antal bookmakers på över fem miljoner dollar – det året låg förstapriset ”bara” på 580.000 dollar – i olika sidovad. På vägen försökte han därför muta flera olika motspelare att förlora viktiga potter mot honom, och lyckades med det i några fall. Turneringsledningen kom dock på honom, och Flynt tvingades helt enkelt lämna turneringen på 12:e plats.

Under en turnering i Riga för några år sedan fick jag av några svenskar höra att det tydligen förekommit flagrant fusk när en viss lokal spelare satt i cashgames där en viss dealer ”skötte” det hela. Varje gång denne lokale spelare var all-in med en draghand till en straight eller en flush, prickades den mirakulöst på rivern – så hundraprocentigt att inte bara de tillresta svenskarna fattade misstankar. Märkligt nog fungerade däremot matematikens lagar mera normalt när samme spelare satt med någon annan dealer.

Men OK, tillbaka till frågan ovan: var går egentligen gränsen för fusk i poker? Det är faktiskt en intressant samt motiverad fråga.

När jag i förrgår kom trea i en turnering på Caesars Palace inträffade att en spelare vid finalbordet flera gånger om gjort sig skyldig till ett otrevligt uppträdande, och sedan inte ville gå med på någon bubbeldeal. (Läs mera om det i inlägget ”The Art of the Deal” nedan.) Det resulterade i att han irriterade oss övriga fyra vid bordet, varför vi då började intressera oss mera för att få ut honom. Nej, det var inte frågan om något flagrant samarbete; snarare handlade det om att vi rörde oss lite mera in i pokerns gråzoner.

Här är en annan klassisk situation i turneringar – och jag garanterar att det inte finns någon spelare värd sitt salt som inte någon gång, i någon turnering, live som online, agerat så här speciellt när pengabubblan närmar sig:

Det finns en shortstack vid bordet, och när han eller hon till sist ställer in tar man bara en syn trots att man har kort som skulle kunna motivera en reraise för att isolera sig mot shortstacken; alternativt synar man med kort som rimligen i stället motiverat att man borde klivit av den given. Detta görs för att shortstacken i förlängningen ska vara uppe mot flera motspelare, och på så sätt reducera dennes chanser att hålla sig kvar i turneringen; dessutom checkar samtliga de övriga medvetet ned de kvarvarande satsningsrundorna, just för att garantera att shortstacken ska ha så mycket motstånd som möjligt i visningen. Det övergripande målet är alltså att få ut shortstacken, vilket resulterar i ett tyst ”samarbete”.

Fusk? Nja… eller kanske snarare njej. Jag har liksom alla andra turneringsspelare som varit med ett tag i svängen som sagt sett det ett antal gånger, deltagit i det ”samarbetet” ett antal gånger, och självklart också varit utsatt för det ett antal gånger.

Man kan dra paralleller till ”min” turnering på Caesars i förrgår; där inträffade det också några gånger – inte hela tiden, och inte konsekvent, men dock – att vi övriga ”höll igen” mot varandra i några situationer, för att den otrevlige amerikanen skulle bli förstahandsmålet.

Här är en annan klassisk livesituation, både i cashgames och i turneringar: en spelare förstör konsekvent hela stämningen vid bordet genom att vara full/otrevlig/hånfull mot övriga inklusive dig. Vad händer ofta då? Jo, flera av de övriga ingår en tyst överenskommelse där den otrevlige blir måltavlan, och man strävar efter att bli av med honom. Man kan jämföra med det bildande av olika pakter man kunnat se i allehanda tävlingsprogram: Expedition Robinson, Riket, Big Brother, Farmen, you name it.

Men är det fusk? Njej som sagt; vi rör oss i stället helt enkelt i pokerns gråzoner. Är det att beteckna som flagrant fusk om man talar sist och bara synar, snarare än höjer rejält för att tunna ut fältet, just för att man anser att det ligger i ens intresse att ha kvar ett brett fält som gör det svårare för en viss motståndare?

Knappast.

Handlar det om fiffel, eller om agerande på ett parallellt plan med andra målsättningar och som likafullt ingår i en temporärt modifierad huvudplan?

Det senare är snarare den korrekta beskrivningen.

Poker är helt enkelt det psykologiska och stundtals till synes irrationella spelet människor och personligheter emellan där det ALLTID kommer att finnas gråzoner, på grund av dess komplexa karaktär och strategier. Då är en syn i stället för en höjning, eller något liknande agerande, något vi alla helt enkelt måste lära oss att leva med, ibland måste anpassa oss till, och måste ha som vapen i arsenalen. Som USA:s president Harry S Truman en gång formulerade det: ”If you can’t stand the heat, get out of the kitchen.”