Med anledning av de tider vi just nu lever i här i Sverige ska jag fortsatt hålla mig till ämnet politik och spel – om vilket det finns mycket att säga!

Före införandet år 2011 av The Fixed-Term Parliaments Act i Storbritannien, rådde en fascinerande ”spelregel” i det Förenade Konungadömet: den sittande premiärministern bestämde vid vilken tidpunkt nästa allmänna val skulle hållas, men det fick inte gå längre än högst fem år. Den regeln ställde bostadsrättsinnehavaren på 10 Downing Street inför ett intressant dilemma: när var rätt tidpunkt för nästa val, om han/hon siktade på att behålla makten? Nu genast (trots att det kanske t.ex. inte gått mer än två år sedan sist), innan den nedåtgående trenden i opinionsmätningarna hunnit för långt? Eller var det bättre att vänta tills efter att man drivit igenom några nya grepp via parlamentet, och chansa på att de skulle mötas med gillande av väljarna? Där kunde man tala om ett speltänkande i politiken!

Dessutom finns en annan intressant spelaspekt av ett val: vad gör man om det blir oavgjort?

Vi har faktiskt haft ”oavgjort” i den svenska riksdagen under en mandatperiod – närmare bestämt 1973-76, då vi hade den s.k. lotteririksdagen. När man en gång införde enkammarriksdagen bestämde man korkat nog att den skulle omfatta 350 ledamöter, vilket efter valet 1973 ledde till ställningen 175-175 för de två blocken. De bestod då av Socialdemokraterna och Vänsterpartiet Kommunisterna, respektive Centerpartiet, Moderata Samlingspartiet och Folkpartiet.

Vad blev då resultatet, de gånger då kompromissförhandlingar misslyckades och ett dödläge inträffade? Jo, att lotten fick avgöra som på bilden här: närmare bestämt vid 152 tillfällen under de tre åren i riksdagen. Inför valet 1976 hade man fått nog och reducerade i stor enighet antalet riksdagsledamöter till 349, för att en sådan situation förhoppningsvis inte skulle kunna uppstå igen.

För visst framstår de åren så här i backspegeln som en bisarr period i den svenska politiska historien. Månader och år av utredningar, långa utskotts- och kommittémöten, TV-debatter, blötning och stötning i tidningarnas ledarspalter, såväl personliga karriärer som viktiga samhällsförändringar i vågskålen… och i slutändan hänger beslutet på om det ska dras en vit eller en svart kula ur en låda.

Men faktum kvarstår: med så många val i så många länder och i så många regionala områden om så många politiska och andra uppdrag årligen, måste det med matematisk nödvändighet då och då bli dött lopp någonstans. Ett fungerande politiskt system måste helt enkelt bland sina ”spelregler” ha med hur man hanterar sådana situationer.

USA kan tillhandahålla ett intressant spektrum av ”problemlösningar” på denna punkt – inte minst historiskt. I några mindre städer i Kentucky avgjorde man på 1800-talet ett dött lopp i lokalvalet genom hästkapplöpningar mellan de två kandidaterna som fått lika många röster var; byn Ruby i Alaska är känd för att man i motsvarande situation på 1920-talet sägs ha ordnat en tävling där motståndarna fick dricka sprit ikapp och den som slocknade först förlorade; och Mark Twain ”rapporterade” en gång i sina skriverier om en liten stad i Kansas där de två borgmästarkandidaterna fick samma antal röster, och för att slita tvisten fick invänta dagens tåg och så gissa om en man eller en kvinna skulle kliva ned på perrongen först. Enligt Twains berättelse utgjordes den enda passageraren som klev av den dagen av en häst – och till råga på allt en valack.

Må vara som det vill med de anekdoterna; men i över trettio av USA:s delstater föreskrivs att någon variant av ”a game of chance” ska användas, respektive att situationen ska bli ”settled by lot”.

Hur ska det då gå till i praktiken? I de flesta av dessa över trettio stater är formuleringarna vaga på den punkten, men några specifika. I Idaho föreskrivs en slantsingling. Connecticut föreskrev fram till år 2007 också en slantsingling, men har numera ändrat till att ett nyval ska hållas tre veckor senare. I Omaha ska namnen på de kandidater som fått lika många röster skrivas på en papperslapp var, och så ska dessa läggas i någon form av behållare och en dragning förrättas av sekreteraren för delstatens valnämnd.

Men i delstater som inte har en föreskriven procedur, har uppfinningsrikedomen varit stor. Nu i juni i år avgjordes en omröstning gällande posten som ”commissioner” i Kenedy County i Texas – efter att den slutat 44-44 mellan Roberto Salazar och Israel Vela – med att de två fick kasta fem tärningar var om saken: Salazar slog 16, men Vela slog 23 och så var posten hans (bilden ovan).

EDIT: Här kan du läsa om ytterligare några fall:

http://online.wsj.com/news/articles/SB10001424052702303703004577476361108859928

Intressant nog har även poker använts i dessa sammanhang! I mars 2008, i den lilla staden Estancia i New Mexico, gällde valet en plats i motsvarigheten till kommunfullmäktige varvid Josie Richards och Michelle Dunlap hade fått 81 röster var. Inför distriktsdomaren Kevin Sweazea gavs de från en väl omblandad kortlek fem kort var – femkorts stötpoker med alla korten öppna, alltså – varvid Dunlaps ess-höga hand fick se sig slagen av Richards som getts ett par i nior.

Ett antal år tidigare i samma delstat, 1999 i grannstaden Edgewood, hade motsvarande val i stället resulterat i att tre kandidater fått lika många röster. Det bestämdes dock att trion bara – inför vederbörliga vittnen och myndighetspersoner – skulle ges ett kort var. Segraren då blev Gary Chemistruck som fick spadersjuan, medan John Romero och Richard Pledger gavs ännu lägre lankor. Inte direkt hur motsvarande skulle ha skildrats i en Hollywoodfilm, kan man gissa…

Men i Borrego Springs i Kalifornien blev det en krångligare procedur, när de två kandidaterna till brandskyddsnämnden i 1994 års val fick 346 röster var. Man kom överens om att ta två identiska kuvert, och i det ena lägga en blank papperslapp och i det andra en lapp med texten ELECTED. Men så kom haken: vem av de två skulle få välja kuvert först?

Det krävdes en dragning dessförinnan att avgöra, med två nya kuvert varvid den sittande ämbetsinnehavaren fick välja först…

Ytterligare en stad som förtjänar att omnämnas i detta sammanhang är Show Low i Arizona, och om vilken jag tidigare här i Superbloggen berättat hur den fått sitt namn:

https://bloggar.aftonbladet.se/superbloggen/2011/09/en-miss-i-den-svenska-geografin/

I Show Low har genom årens lopp tre val till motsvarigheten till kommunfullmäktige avgjorts med hjälp av kort-”spel”, men med hänsyn till stadens ursprung och särpräglade tillkomst tillämpar man en speciell procedur: turas om att ge ett kort var från leken till kandidaterna, ända tills någon får klövertvåan och då vinner. Senaste gången det inträffade var 1988, då Diana Lara på det sättet besegrade Leon Taylor.

Då återstår bara att fundera över vad som händer i det osannolika fallet att Fredrik Reinfeldts och Stefan Löfvens respektive partier skulle få lika många röster var den 14 september. 🙂 Spelkort, tärningar, slantsingling, duell med värjor bakom Storkyrkan? Eller har någon av läsarna här ett kreativare förslag?