Dags att återgå till min lilla serie av inlägg tillägnade reflektioner över gambling och politik! Och det ska jag göra med en snegling västerut, mot Storbritannien och Irland.

Som bekant stundar en viktig folkomröstning i Storbritannien: den i Skottland, om huruvida skottarna ska göra sig självständiga. Personer som redan i våras, när det såg ut som om nejsidan skulle gå mot en överlägsen seger, ville satsa på att jasidan det till trots skulle vinna kunde få goda odds. I dag, när det enligt den senaste opinionsundersökningen står 51-49 i jasidans favör, har vadfirmornas odds däremot stramats åt en hel del!

En intressant brittisk sajt i sammanhanget är

http://politicalbetting.com/

driven av Mike Smithson och vilken glatt utnämner sig själv till ”the best online resource for betting on politics”. Någon liknande finns inte i Sverige, eftersom vi har en betydligt blygsammare tradition av att satsa pengar på utgångar av politiska val – även om numera t.ex. Unibet tar emot vad på resultatet nu på söndag:

Men vadslagning om politik har sina risker – inte minst för arrangören; det kan många fullt sanna anekdoter peka på, om än få med så många humoristiska poänger som den följande.

År 1985 ställde Bernie Murphy upp i motsvarigheten till kommunalvalet i Cork. Denne Murphy var faktiskt något av en välbekant om än udda karaktär i den irländska staden med då 140 000 invånare: han hade i åratal gått omkring på gatorna som ”sandwich man”, alltså med plakat hängande fram och bak på sig och vilka oftast gjorde reklam för diverse alkoholhaltiga drycker. Jobbet var dock inte speciellt välbetalt, vilket gjorde att Murphy levde under mycket påvra omständigheter.

Men plötsligt var han med i det politiska loppet, som ”independent” och inte lierad med något politiskt parti. Han höll ”valmöten” på trottoarerna runtom i staden, nu iklädd plakat vars slogan förkunnade MURPHY – THE PEOPLE’S CHOICE; GIVE CORK BACK ITS CHARACTER!, och brukade avsluta dem med att sjunga kända irländska visor som ”The Boys of Kilmichael” och ”The Banks of My Own Lovely Lee”.

De flesta som hörde talas om det log åt saken, och den lokale bookmakern Liam Cashman gav Murphy oddsen 33 mot 1 på att bli invald.

Murphy såg sin stora chans, och under publika fanfarer satsade han prompt en slant hos Cashman. Därefter lät han trycka upp och började dela ut några enkla pamfletter som frankt påpekade för väljarna att här fanns en gyllene möjlighet att ”rösta sig till pengar”. Det var bara att (a) först satsa pengar på Murphy, och sedan (b) stoppa valsedeln med hans namn i kuvertet.

Plötsligt stod Murphy i centrum för medias uppmärksamhet. Cashman tvingades att steg för steg sänka sina odds när vad från andra intressenter började strömma in, ända ned till 9 mot 4 på slutet. På kvällen den 21 juni 1985, efter åtskilliga kontrollräkningar av röstsedlarna, stod saken klar: med 1292 personröster hade Bernie Murphy blivit invald, om än med mycket knapp marginal. Hans bookie Liam Cashman fick ta en kännbar smäll på över 20 000 irländska pund.

Men var Murphy ensam om sin kupp? Många i ledande positioner i Cork hade en annan åsikt, som den tidigare Lord Mayor vid namn Gerald Goldberg som i lokalpressen domderade att det hela varit en kupp utförd av en skara sammansvurna spelare ”who did not care that they were perverting the democratic system”.

Murphy satt sin femårsperiod ut, till 1990, men blev inte omvald; och de gånger han var närvarande vid olika omröstningar i Corks kommunfullmäktige var lätt räknade.

Till saken hör också att några dagar efter sin valvinst 1985 gick Murphy, åtföljd av några journalister, in på Cashmans kontor och frågade efter oddsen i det fall att Murphy skulle få för sig att sikta på det irländska parlamentet i nästa val.

Cashman avböjde att uttala sig…