Hur brett ämnet spel egentligen är brukar fascinera många; och jag gör vad jag kan för att öppna ögonen på er läsare, här i Superbloggen mellan gamblinganekdoterna och pokerrapporterandet. Du kanske minns när jag för två år sedan berättade om den japanska roboten som är oslagbar i sten-sax-och-påse?

     Spelprinciper och speltänkande är på intet sätt begränsade till poker, backgammon, Monopol och yatzy, utan är applicerbara inom områden som ekonomi – tänk bara på att flera ”nobelpris” i ekonomi har delats ut just för nya landvinningar inom spelteori – politik och militära strategier, för att bara nämna några. Och vad är väl de simulatorer för utbildning av piloter, och som såväl NASA som flygbolagen använder sig av, annat än superrealistiska, superdyra datorspel?

     Olika videospel för att lära ut vetenskapliga discipliner används sedan länge på många skolor; och nyligen lade Brian Beaton vid University of Nevada i Las Vegas fram en avhandling där han pekar på hur olika specialdesignade spel i allt högre grad kan göras ”publika” för att allmänheten ska kunna bidra till vetenskapens framsteg:

http://gaming.unlv.edu/papers/cgr_op28_beaton.pdf

Beaton nämner bland andra videospelet Phylo, om vilket du kan läsa mera till exempel här:

http://blog.games.com/2010/12/01/facebook-dna-mcgill-university/

Vad är då Phylo? Jo, ett experimentellt videospel som 2010 lanserades av McGill Centre for Bioinformatics. Spelarna ska på ytan lösa visuella pussel…

… men under ytan representerar dessa färgade klossar data från nukleotidsekvenser i DNA- och RNA-strängar som tagits från databasen UCSC Genome Browser. Spelarna ska försöka nå så höga poäng som möjligt genom att kombinera dessa klossar, och mönster som genererar höga poäng rapporteras online tillbaka till McGill Centre som därigenom får hjälp med att optimera dessa data i strängarna. På så sätt kan forskarna med tiden identifiera funktionellt viktiga noder och mutationshändelser, men också leta efter defekter i DNA som resulterar i genetiskt överförbara sjukdomar.

     Kort sagt: den överväldigande mängden data som representerar vårt DNA har hittills visat sig analysmässigt motstå de mest komplexa algoritmer hos våra värsta superdatorer. Så forskarna tar till det smarta draget att också låta resten av mänskligheten, med sin kombinerade datorkraft, hjälpa till med att bit för bit med tiden skaffa oss en allt bättre bild av vad vi människor egentligen är… och det genom att låta oss spela oss till den kunskapen.

     Det är onekligen ett bländande elegant trick.

     Beatons avhandling tar upp flera exempel än så på spel i forskningens tjänst; och nog fylls man av beundran när det ännu en gång bevisas hur viktigt spelandet är för oss människor, och i hur många olika skepnader spelandet kan uppträda.