Tidigare här i Superbloggen har jag recenserat världens enda opera med poker som tema, nämligen ”Flickan från Västern” av Giacomo Pucchini – se

https://bloggar.aftonbladet.se/superbloggen/2011/12/poker-pa-kungliga-operan-1/

Spel av annat slag förekommer dock självklart i flera andra klassiska operor: liksom i många av dagens Hollywoodfilmer äger handlingen rum i verklighetstrogna miljöer, och spel är ju en ständig följeslagare i vårt mänskliga DNA.

”Così fan tutte” (vilket kan översättas från italienskan med ”Så göra alla [kvinnor]” – eller för att återge den kompletta titeln, ”Così fan tutte, ossia La scola degli amanti” = ”Så göra alla kvinnor, eller Skola för älskande”) är en av Mozarts mest kända operor. Med librettot författat av Lorenzo da Ponte hade den operan urpremiär den 26 januari 1790 på Burgtheater i Wien; du hittar originalaffischen återgiven ovan. Och huvudämnet för denna opera, och runt vilken intrigen utspinner sig, är faktiskt en vadslagning!

Miljön är Neapel i slutet av 1700-talet, alltså nutid för Mozart själv. Operan inleds med att de två unga officerarna Ferrando och Guglielmo medan de sitter på ett kafé skryter om att deras respektive fästmör Dorabella och Fiordiligi – som är systrar – kommer att vara dem ”evigt trogna”.

På kaféet ansluter den äldre och mer luttrade Don Alfonso, och föreslår med anledning av deras skryt ett vad: att han kan bevisa för dem att deras fästmör, i likhet med alla kvinnor, är notoriskt nyckfulla och redo att bedra dem. Vadet accepteras ivrigt av Ferrando och Guglielmo, och man kommer överens om villkoren: de två unga officerarna ska låtsas att de måste ge sig iväg för att kriga, varpå de ska återkomma i förklädnad och försöka förföra varandras fästmör. Den spydige Don Alfonso är så säker på att vinna vadet att han i slutet av den första akten till och med sjunger en ariosa, med titeln O poverini, per femmina giocar cento zecchini? (= ”O edra stackare, att ni verkligen satsar hundra sekiner på en kvinna?”)

Don Alfonso försäkrar sig via en muta om hjälp från uppasserskan Despina, som därför beredvilligt ger Dorabella och Fiordiligi – vilka vid det här laget lider allehanda kval i tron att deras fästmän begett sig till fronten – rådet att de ska ta sig nya älskare som tröst. Återkommer på scenen gör nu Ferrando och Guglielmo, förklädda till ”albaner” med kraftiga lösmustascher och dito skägg, och börjar uppvakta de två kvinnorna… vilka till sist faller, först Dorabella som låter sig förföras av Guglielmo, och sedan Fiordiligi som ger efter inför Ferrando. De två unga officerarna har nu fått bevisen för hur lösaktiga deras fästmör egentligen är, och nedstämda betalar de till Don Alfonso för vadet.

Den senare – efter att ha fått sina pengar – gör nu överraskande helt om, och förmanar Ferrando och Guglielmo att förlåta sina fästmör; när allt kommer omkring, så ”così fan tutte” – ”alla kvinnor gör så”. Scen fyra i andra akten börjar till och med som ett dubbelbröllop för de två systrarna och deras ”albaner”, varpå de två officerarna demaskerar sig för att visa att de i själva verket är Ferrando och Guglielmo. De två systrarna inser häpna och skamsna att de blivit lurade; men i slutet av föreställningen förlåter alla varandra, och lär sig acceptera livets oundvikliga goda och dåliga stunder.

”Così fan tutte” innehåller dessutom vad som kan anföras vara operavärldens allra vackraste musikstycke, den sublimt sköna terzetten Soave sia il vento av Mozarts hand och som du bara måste lyssna på:

http://www.youtube.com/watch?v=gMY3Ou9L5xE

Operans intrig och huvudämnen – vadhållning, sexuell otrohet och ett visst mått av misogyni – var nervkittlande men inte speciellt kontroversiella på Mozarts tid. Under 1800-talet och första halvan av 1900-talet stramades dock den allmänna moralen åt och dessa ämnen ansågs som betydligt mindre aptitretande, varför ”Così fan tutte” uppfördes allt mera sällan och nästan glömdes bort. Först efter andra världskriget kunde den återta sin rättmätiga plats på operahusens mainstreamrepertoar. Gå gärna och se den någon gång, det är den värd!

Som en avslutande men mindre tilltalande detalj i sammanhanget kan jag nämna att kompositören Wolfgang Amadeus Mozart (1756-1791), som var lite väl förtjust i spel om pengar, faktiskt dog med cirka femtusen gulden i spelskulder: de flesta av dessa uppkomna i biljard samt i kortspelet tarock…