Häromdagen anlände med posten ett paket hela vägen från Tokyo, och med ett angenämt innehåll – den nya japanska upplagan av spelet Drakborgen:

Det är kul att konstatera att den spelklassiker som vännen Jakob Bonds och jag uppfann för tre årtionden sedan (och där Jakobs bror Gustav senare kom med ytterligare bidrag, till nyutgåvan Drakborgen Legenden), fortfarande publiceras i olika utgåvor också i bland annat USA och Tyskland!

Och, ska tilläggas, det spelet får räknas bland mina bestsellers – Pokerhandboken i all ära med sina cirka 60 000 exemplar, men den kommer inte ens i närheten av topp fem bland mina mest sålda spel och böcker.

Men nog känns det lite skumt att jag inte kan spela den japanska upplagan, eftersom grafiken är ny och mina kunskaper i japanska är extremt minimala… 🙂 fast att ”uppfinnare” heter ”sakosha” kan jag!

Drakborgens uppdykande ända från Japan får mig att dra mig till minnes min favoritanekdot beträffande det spelet. Inför ursprungslanseringen som var utsatt till september 1985 slet Jakob och jag med att fintrimma regelsystemet, och Anders Jeppsson som gjorde originalillustrationerna till Drakborgen slet ännu hårdare hela den sommaren med att uppfylla alla våra önskemål om hur rumsfällor, orcher, vapen, skatter och annat skulle återges, i mörka, dramatiska schatteringar och linjer.

Lagom till slutet av augusti skulle Anders’ yngsta dotter så börja i första klass i småskolan, och på uppropet i Staffanstorp sker den då vanliga proceduren: barnen ska tala om vad deras pappor och mammor har för yrken, så det är en revisor här och en specerihandlare där ända tills det är dags för unga Anjas tur.

”MIN PAPPA RITAR MONSTER”, piper sjuåringen glatt så att det hörs i hela klassrummet.

Någon vecka senare är det även föräldraträff, så Anjas lärarinna kommer fram till Anders, tar honom diskret avsides och ställer den uppenbara frågan – varpå Anders med rodnande kinder får förklara som det är, att han är kommersiell illustratör och just har färdiggjort ett fantasyspel.

”Aha”, säger lärarinnan, ”jag undrade faktiskt ett tag…”