Efter mina över 800 olika inlägg här i Superbloggen, inser säkert ni kära läsare – om ni nu inte visste det redan – att ämnet spel omfattar och innefattar oändligt mycket av mänskligt beteende, och är och har varit utbrett i praktiskt taget alla kända kulturer.

Från Macaus just nu något skakiga ekonomi i inlägget nedan, övergår jag därför djärvt till att bjuda på ännu en titt i mina samlingar av spelrelaterade föremål! Och denna gång ska jag visa upp så kallade abbiamarker:

Dessa marker slash ”tärningar” som jag kommit över (och visar ihop med en tiokrona på bilden för att storleken ska framgå) är sannolikt från första halvan av 1900-talet. De har förfärdigats av någon okänd hantverkare inom betifolket i Kamerun i Västafrika, och är avsedda för gamblingspelet abbia.

Materialet som abbiamarkerna har gjorts av är fruktkärnorna på elanträdet (mimusops Congolensis). Frukterna i sig själva är dödligt giftiga; när kvinnorna efter att ha plockat dem sedan frigör kärnorna görs det ute i regnskogen på plats, av fruktan för att grisar och höns och andra husdjur hemma i byn annars av misstag ska äta av fruktköttet och avlida hastigt och under svåra plågor. Efter kvinnornas återkomst tar männen hand om fruktkärnorna, knäcker försiktigt det hårda skalet i flera större bitar och gräver sedan ned också det som är längst inne i fruktkärnorna, vilket även det är giftigt. Av dessa skalbitar snidar de så till abbiamarker, vilka på den konvexa utsidan poleras och täljs till i olika traditionella mönster föreställande människor, djur, och övernaturliga väsen. På det sättet blir de till miniatyrkonstverk, vilka avspeglar betifolkets kulturella sedvänjor och världsuppfattning.

Varje vuxen man förmodas snida till sina egna abbiamarker innan han deltar i spelet. (Kvinnor är förbjudna att delta.) Några blir dock kända som mycket skickliga hantverkare, och kan enstaka gånger sälja sina alster till andra som är mindre duktiga.

Hur går då gamblingspelet abbia till? Innan jag går in på det är det viktigt att i korthet känna till den sociala miljö som abbia spelats i; där rikedom utgjort en förutsättning för att kunna klättra på samhällsstegen (med undantag för de slavar som förr regelbundet togs i krigen stammar emellan och inte fick lämna sin samhällsställning), och där en man för att kunna gifta sig måste betala en hemgift för kvinnan. Abbia, genom vilket egendomar och pengar kunde omfördelas, fungerade därför som en slags säkerhetsventil och ett hopp om att kunna uppnå högre status, och blev därigenom i sin tur under århundraden till ett gamblingspel som genomsyrade betisamhället – rentav en social institution. Den som vill fördjupa sig mera i den etnologiska bakgrunden rekommenderas för övrigt den klassiska studien ”The Mackenzie Collection: A Study of West African Carved Gambling Chips”, författad 1940 av Morris Siegel och Ralph Linton.

I grunden är abbia en form av tärningsspel, där de ovanstående markerna av dekorerade fruktkärneskal fungerar som tvåsidiga tärningar. Spelet förutsätter ett minimum av fyra deltagare. Dessa lägger en eller flera av sina marker på ett flätat fat, varpå en utomstående person – som själv inte deltar i spelet – skakar om fatet i luften och sedan blixtsnabbt vänder på alltihop och smäller ned fatet på marken, ovanpå markerna som nu ligger dolda därunder. Nu satsar spelarna; och när satsandet är klart lyfter den utomstående personen på fatet, studerar hur markerna har fallit, hur många och vilka som har fram- respektive baksida uppåt (se marken överst till vänster i bilden), och avgör genom en serie komplicerade regler vilka som har vunnit eller förlorat. Såväl antalet marker upp respektive ned i varje kast, liksom de mönster de bildar, spelar härvid in.

Siegels och Lintons antropologiska studie fastslår att männen kan/kunde sitta i flera timmar och spela abbia; och att insatserna kan eskalera uppåt, så till den grad att förlorarna i extrema fall kan tvingas sälja sig själva, och/eller sina fruar, som slavar. Dessutom praktiseras ett otal ”magiska ritualer” genom vilka dessa abbiamarker förmodas ge mera tur till sin ägare. Abbiaspelandet är kort sagt på blodigt allvar: ”Understundom uppstår gräl; ja, mord, blodshämnd och krig voro ofta resultat av denna passion för hasard” (citat ur avhandlingen Die Baja av G. Tessman, publicerad i Stuttgart 1934).

Det tog mig flera år, men till slut kom jag över ett litet antal abbiamarker; och liknande sådana finns i samlingarna på några museer, till exempel Brooklyn Museum:

http://www.brooklynmuseum.org/opencollection/objects/158751/Gambling_Chip_or_Abbia_Stone

De är utsökta konstverk i miniatyr, som sagt – och nog undrar man över vilken dramatik de varit med om innan de med tiden hamnade i min ägo häruppe i höga Nord!