När en elektronisk maskin har börjat spela schack och spelat det framgångsrikt, kommer detta att vara ett så betydelsefullt ögonblick att varje skolpojke vill veta mera om det. I världshistorien kommer det att måhända komma inte långt efter upptäckten av eld.

– Ryske schackvärldsmästaren Mikhail Botvinnik 1968

 

Just i dag är det svensk premiär för filmen ”The Imitation Game”, om den brittiske kryptoanalytikern, matematikern och snillet Alan Turing – och av recensionerna att döma gör huvudrollsinnehavaren Benedict Cumberbatch en ytterst gedigen skådespelarinsats.

Alan Mathieson Turing (1912-54, bilden) spelade en avgörande roll för den brittiska och allierade insatsen under andra världskriget, när han bidrog till att knäcka Nazitysklands omtalade krypteringssystem Enigma. Genom att driva på konstruktionen av en av de första datorprototyperna någonsin i samband med den bedriften, har han i efterhand kommit att mer eller mindre ses som en av grundarna av det forskningsfält som i dag benämns AI: artificiell intelligens. Det berömda test som har använts för huruvida en människa kan avgöra om hon kommunicerar med en annan människa eller med en dator, turingtestet, har uppkallats efter honom.

Jag vet inte i vilken mån detta tas upp i filmen – den ska definitivt ses så snart jag hinner! – men Alan Turing var även mycket intresserad av spel. Många av de konversationer som ägde rum på Bletchley Park, det topphemliga ställe där kodknäckningsarbetet försiggick under andra världskriget, ägnades omvittnat åt hur maskiner skulle kunna fås att spela spel, och då i synnerhet schack. Att analysera algoritmer, sökträd och simuleringar av de mänskliga tankeprocesserna just för att försöka skapa en ”spelmaskin” hade helt enkelt bäring på huvuduppgiften: ”matematiska pussel som skulle lösas” som Turings assistent I.J. Good efteråt formulerat det.

Efter kriget kom Turing 1949 till universitetet i Manchester, där han blev biträdande chef för The Computing Laboratory. Huvudskälet till att han accepterade posten var att han skulle få fritt tillträde till en av dåtidens vassaste och snabbaste protodatorer, MADM med ett arbetsminne bestående av åtta katodstrålerör som vart och ett rymde 64 halva ord om 20 bits stycket.

För MADM (”Manchester Automatic Digital Machine”, bilden) skrev Christopher Strachey under Turings överinseende år 1950 vad som sannolikt var världens första reguljära datorprogram avsett att simulera en ”riktig” spel-AI: ett namnlöst sådant som kunde spela dam, vilket ju är många magnituder enklare än schack när det gäller möjliga positioner och drag.

I och med att mer och mer av forskningen med dessa första ”matematikmaskiner” blev känd, ökade också intresset för att låta dessa kunna spela spel och man fantiserade om en framtid med sådana – som i denna skämtteckning som publicerades redan 1946 i brittiska tidskriften Chess, och notera citatet av Louis Mountbatten nere till höger:

Tre år senare, i november 1949, vågade samma tidskrift spekulera så här djärvt – inklusive hur man skulle konstruera en maskin som kunde lösa schackproblem av typen matt-i-två-drag:

Om pionjärarbetet med att applicera maskin-”tänkande” på spel författade Turing 1953 vad som gott kan anföras vara världens första populärvetenskapliga artikel i ämnet. Det året ville nämligen Bertram V. Bowden, ytterligare en forskare som var knuten till Manchester University, publicera en bok för att gentemot den bildade delen av den brittiska allmänheten förklara och redovisa hur dessa avancerade räknemaskiner fungerade, och vad framtiden skulle kunna bära med sig. Till den boken, som fick titeln ”Faster than Thought”, bad Bowden ett antal kollegor att bidra – och Alan Turing skrev kapitlet ”Digital Computers Applied to Games”. Det kan du om du vill ta del av här:

https://archive.org/stream/FasterThanThought/Bowden-FasterThanThought#page/n169/mode/2up

I det kapitlet redovisas också något unikt: världens första kända schackparti mellan en människa och en maskin… det senare i den breda bemärkelsen, nota bene:

Turing går inte in på detaljerna i sitt kapitel ovan, men jag fyller gärna i dem här! Det legendariska partiet spelades på våren 1952, en trappa upp inne på Turings kontor i The Royal Society Computing Laboratory på universitetet i Manchester. Människosidan (som hade de svarta pjäserna) representerades av den skotske forskarstudenten Alick Glennie (1925-2003), som på sin höjd var en rekreationsspelare och bara enstaka gånger tog ett schackparti ihop med goda vänner som avkoppling.

”Maskinen” däremot (och som hade de vita pjäserna) utgjordes av ett halvdussin papper i händerna på Alan Turing, fullklottrade med formler och algoritmer där han fick utföra beräkningarna för hand för att se vilket drag dessa resulterade i. Så här skildrade Glennie den historiska händelsen långt senare, i boken ”The Machine Plays Chess?” av Alex G. Bell och utgiven 1978:

Som jag minns det övertalade han mig under lunchen att ta del av hans schackexperiment. Jag råkade bara vara där, och var villig att ställa upp i just det ögonblicket. Det spelades på eftermiddagen, på hans kontor, ett ganska spartanskt ställe med ett litet bord överbelamrat med papper. Vi hade ett schackbräde med pjäser och Turing hade sina utvalda regler nedskrivna på ungefär sex pappersark något hopblandade med andra papper […] Under partiet arbetade sig Turing igenom sina regler och hade uppenbara svårigheter med att följa dem eftersom de ofta valde drag som han visste inte var de bästa. […] Partiet tog två eller tre timmar. Turings reaktion på hur spelet framskred var blandad; förbittring över att tvingas hålla sig till sina regler; svårigheter med att verkligen göra så; och intresse för experimentet och de katastrofer vilka vitt råkade ut för. Naturligtvis kunde han se att de var på väg. Jag minns det som en ganska rolig eftermiddag och tror att Turing också uppskattade den – på sitt eget sätt.

Och resultatet av denna schack-, AI- och spelhistoriska milstolpe? Vinst för människan, när programmet efter det 29:e draget gav upp ”på inrådan av sin tränare”. Här är slutställningen:

Vill du följa partiet drag för drag, kan du göra det via den här länken:

http://www.chessgames.com/perl/chessgame?gid=1356927

Det säger mycket om såväl datorernas som schackprogrammens utveckling att bara 45 år senare, i maj 1997, skulle självaste världsmästaren Garri Kasparov åka på stryk i den mycket omtalade matchen mot Deep Blue: det rytande monster som kom stormande ut ur maskinernas ringhörna var skapat i IBM:s forskningslaboratorier, kapabelt att analysera över 200 miljoner positioner i sekunden, med ett öppningsbibliotek omfattande över hundratusen existerande mästarpartier som den kunde konsultera inom tidsrymder som räknades i nanosekunder, och förstås totalt i avsaknad av nerver. Det var för övrigt under den matchen, efter att ha blivit brutalt förintad av Deep Blue i det andra partiet, som en djupt skakad Kasparov undslapp sig orden ”Den spelade som Gud” på den efterföljande presskonferensen – ett uttalande som han sedan offentligt ångrat.

Men där, en vårdag 1952 på Alan Turings kontor i Manchester, tog den första blygsamma schackmaskinen i skepnad av formler nedklottrade på ett halvdussin papper sina första stapplande steg när den försökte utmana människan. Det kan vara värt att minnas när du ser filmen; en tyst hyllning till ett av mänsklighetens genier.