I snart tre år har jag rest runt från Ludvika till Macao för att träffa svenska pokerspelare. Det har varit kul, spännande och lärorikt och resulterat i 23 avsnitt av Dybban flyttar in.

För egen del har det nog gjort mig till en bättre pokerspelare också. När jag tidigare mött riktigt bra spelare så har jag satt dem på en piedestal och hade därför redan förlorat det mentala spelet innan vi ens börjat spela. Jag trodde de var felfria, oslagbara.

Du har säkert varit med om något liknande vid ett livebord eller på nätet. När respekten för en motspelare blir för stor och du tror dig vara helt underlägsen. För du vet att han/hon spelar på en helt annan nivå än du själv.

Idag vet jag att inga pokerspelare är övermänniskor. Vissa är bara extremt duktiga och fokuserade på vad de gör. Men i grunden är de som du och jag. Äter, skiter och sover. Har otur, grubblar och funderar över vad de ska göra med sin framtid.

Det är alltid bra att tänka på att även idoler bara är människor. Och människor har alltid fel och brister. Annars vore de ju just inga människor.

Och tänker man så öppnar sig nya möjligheter vid pokerbordet. En del spöken försvinner.

Nyligen satte jag och min fotograf ihop ett litet avsnitt för att prisa och tacka alla de pokerspelare som har bjudit in oss till sina hem under åren. I Dybban Awards delar vi ut utmärkelser. De flesta av dem har inte så mycket med poker att göra. Utan sätter mer fingret på något mänskligt drag hos var och en av dem.

För i dessa program är det framför allt människan bakom pokerspelaren jag finner intressant. För det är alltid det mänskliga i en pokerspelare som avgör hur långt han kan gå.