I går eftermiddag presenterades rapporten En ny giv? genom ESO (Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi, en kommitté som sorterar under Finansdepartementet), under ett seminarium på Rosenbads konferenscenter inne i hjärtat av Stockholm, nästan bokstavligen talat ett stenkast från Riksdagshuset. Och ämnet för den var detsamma som redan varit föremål för tre olika offentliga utredningar under det senaste årtiondet, nämligen ”hur ska vår svenska spelmarknad bäst regleras?”.

Gårdagens panel: fr.v. Jakob Jonsson, psykolog och spelproblematikexpert vid Sustainable Interaction; Hans Ljungkvist, ordförande i Svensk Travsport; Thomas Mattsson, chefredaktör för Expressen; Gustaf Hoffstedt, generalsekreterare i BOS, Branschföreningen för onlinespel; Anitra Steen, ordförande i Svenska Spel; David Sundén, rapportens författare; och Hans Lindblad, riksgäldsdirektör och moderator.

För varje år som går blir nämligen den gällande regleringen allt ålderdomligare och släpar allt mer efter, när det gäller de ursprungliga – i viss mån behjärtansvärda – syftena med den.

Vännen Lina som också var där – liksom vännen Rikard Åberg från Poker Magazine – har redan förtjänstfullt rapporterat om tillställningen här i Superbloggen, men jag tänkte att jag också ska bidra med mitt strå till stacken; och politikernas dilemma sammanfattas redan i det andra stycket i rapportens förord, författat av riksgäldsdirektör Hans Lindblad:

Den snabba tekniska utvecklingen under de senaste decennierna har dock i grunden förändrat spelmarknadens strukturer. Möjligheterna att erbjuda spel över internet har medfört att en stor del av spelandet i dag kan ske via utländskt reglerade bolag utom räckhåll för det svenska regelverket och ambitionen att fördela överskottet.

I korthet ser dilemmat för den svenska spelmarknaden ut så här: Staten och myndigheterna vill (a) reglera utbudet av spel, (b) reglera prisstrukturen vad gäller återbetalningar till spelarna respektive intäkter till statskassan, och (c) helt enkelt ha kontroll på och insyn över spelmarknaden, så att man vet vilka företag som gör vad… och hur spelarna uppför sig, vad gäller missbruksproblem med mera. MEN, vad som skett i praktiken är detta: spelarna har, smarta som de är och nu när nätet gett dem alternativ, röstat med tangentbordet. De har valt utländska sajter som sätter sina priser på en konkurrensutsatt världsmarknad och därför erbjuder en betydligt högre återbetalning. Som ett resultat av det sker därför en allt större andel av svenskarnas spel utanför statens regelverk, och där staten inte kommer åt att beskatta det eller har insyn: 30% år 2012, 43% år 2013, och nu 57% år 2014.

Som rapportens författare David Sundén ironiskt formulerade det under sin dragning: ”Man kan undra varför en del fortsätter att betala överpriser för sitt spelande.”

Till och med staten och våra myndigheter börjar alltså till sist inse faktum: att en spellagstiftning med rötterna i 1990-talet inte fungerar i 2015 års verklighet. Lägg därtill att Sverige stämdes inför EU-domstolen, och problemet framstår som akut. Jag fann mig välmotiverad att under auditoriets frågestund ställa spörsmålet: ”Varför hade vi inte den här diskussionen redan 2005 i stället för nu?”.

Staten, politikerna och våra myndigheter står alltså inför ett vägval medan det brinner i knutarna: klamra sig fast vid den alltmer åldersstigna pris- och utbudsreglering som vi nu har medan vi försöker blockera ip-adresser och på annat sätt hålla omvärlden borta från våra gränser… eller anpassa oss?

Och det är det som hela ESO-rapporten handlar om: vad blir konsekvenserna av de olika alternativen?

En sak står dessutom kristallklar under tiden: att så länge inget görs fortsätter Sverige att tappa skattepengar, samt får en allt mindre insyn i och ”kontroll på” spelandet i takt med att det fortsätter styras om till sajter baserade i utlandet – i majoriteten av fallen fullt legala företag licensierade i andra länder inom EU, ska det dock framhållas. Enligt siffror som Sundén presenterade ansåg sig staten ha insyn i 97% av svenskarnas spelande år 2004; motsvarande siffra för 2014 var 79%. Och vad gäller marknadsandelarna, är tumregeln just nu att en (1) procentandel av marknaden motsvarar cirka 100 miljoner kronor i skatteintäkter:

Varför fortsätter då de svenska spelbolagen att tappa marknad till de internationella? Ett av huvudskälen har redan nämnts ovan: för att de senare sätter sina priser på en stenhårt konkurrensutsatt världsmarknad och därför erbjuder en betydligt högre återbetalning till kunderna. Och visst påverkar det smarta spelares beslut, att veta om att i fall A säger arrangören till dig att sätter du en hundralapp hos oss, stoppar vi i genomsnitt 40 kronor i vår egen ficka, medan i fall B säger arrangören att den bara kommer att behålla 5 kronor.

Ett annat starkt skäl är att politikerna sett till att begränsa vilka spelformer som landets medborgare ska erbjudas. När Sverige till exempel äntligen 2001 fick kasinon av internationellt snitt, var det åratal efter att Nepal, Sydkorea och KwaZulu Natal också fått dem. (Jag minns fortfarande den häpnadsväckande frågan som en surmulen Täppas Fogelberg ställde till mig i direktsändning i radio under invigningen i Sundsvall: ”Är kasinon egentligen något som passar oss svenskar?” Gissa att jag hade svar på tal där, vad gällde hans förmyndarmentalitet modell 1956.)

Vad händer då om Sveriges politiker – vilket blir allt mer osannolikt, även de dör ju av med tiden och ersätts av en yngre och mera utåtriktad generation – klamrar sig fast vid en pris- och utbudsreglering? Då kommer ”kontrollen över nätspelandet att i stort sett vara borta om 10-15 år”, och skatteintäkterna fortsätta urholkas:

Regelverket av i dag vänder sig alltså i praktiken mot de syften det har, och det vägval vi står inför i Sverige vad gäller spelmarknaden summerade David Sundén så här:

Det rådde ingen tvekan vilken sida rapportförfattaren Sundén stod på: att äntligen omreglera och acceptera den internationella konkurrensen. Att sticka huvudet i sanden, komma med nya åtal mot Expressen och Aftonbladet, och blockera ip-adresser som om vi bodde i Nordkorea, fungerar helt enkelt inte.

Inte oväntat har Sundén sneglat en hel del på bland annat den danska omregleringen nyligen, och erfarenheterna av den:

Vad har då framkommit där? I korthet att danska staten drastiskt ökat sin insyn i och kontroll av spelmarknaden, samtidigt som skatteintäkternas fall nu bromsat upp. (Och vad gäller spelmissbruket då? I princip oförändrat, utom att det ökat i en ”liten grupp”. Men huruvida den ökningen kan tillskrivas den danska omregleringen, eller att det missbruket helt enkelt existerat redan tidigare men nu synliggjorts tack vare statens ökade kontroll, gick inte att dra några slutsatser om.)

Finns det då några spel som inte bör bli föremål för licensiering, utan bibehållas som ett statligt monopol? Nej, i princip inga ansåg Sundén, med motiveringen att ju fler spel som konkurrensutsätts, desto större insyn och inflytande har staten. ”Det är bråttom!” insisterade Sundén när han avslutade sin genomgång av rapporten, och sedan fick paneldiskussionen ta vid.

Det var påfallande att nästan alla de övriga i panelen också var för en omreglering, till och med psykologen och spelmissbruksforskaren Jakob Jonsson. Denne framhöll till och med att flera av de utländska bolagen var lika aktiva som Svenska Spel när det gäller arbetet mot spelproblematik. ”Trots en massiv ökning av spel över nätet har inte fler människor blivit spelberoende”, påpekade Jonsson – men nämnde också att nätspelandet i vissa fall gör att processen till att bli spelberoende ”kan gå fortare”. Han nämnde också att bonusar bör motarbetas, eftersom de ”främjar inte övertänkt spelande”.

Hoffstedt i sin tur tog upp ämnet: Vill egentligen dessa utländska spelbolag underkasta sig svenska lagar, och betala för en svensk licens och betala skattepengar till svenska staten? Svaret är faktiskt ja, när det gäller stora och etablerade bolag som Unibet och ett antal andra. Skälen till det är uppenbara: med en svensk licens följer dels en form av ”kvalitetsstämpel” samt att dessa i utbyte kan marknadsföra sig friare, som till exempel när det gäller något så enkelt som att sponsra ett svenskt damfotbollslag vilket de nu är förhindrade att göra. Dessutom är trenden sådan att fler och fler länder nu omreglerar och inför licenser, och att det på sikt därför kommer att ses som outlawbeteende att stå kvar utanför… kanske med en omstöpt EU-spellagstiftning vid horisonten.

”Det finns en negativism över digitaliseringen i onödan”, framhöll Hoffstedt under ett välartikulerat anförande, och framhöll också att den skattesats som man bestämmer sig för måste vara realistisk och konkurrenskraftig. ”Det nuvarande systemet saknar folklig förankring”, nämnde han också, och underströk att det är viktigt att bolagen måste ”hamna innanför systemet, i synnerhet de så kallade riskfyllda spelen”.

Den enda klart avvikande rösten i panelen tillhörde Anitra Steen. Mellan hennes (ti)rader anades klart längtande suckar efter 1970-talet, när omvärlden kunde hållas efter vid territorialvattengränsen och socialingenjörerna fantiserade om en strävsam befolkning som bodde i HSB, handlade på Konsum, var medlemmar i LO, bara deltog i A-lotterierna, sov med händerna på täcket och till sist lät sig begravas via Fonus. Hon kunde inte helt förmå sig till att insistera på att behålla dagens regelverk, men fick det stundtals att låta som om Svenska Spel är det enda som står mellan oss och Mordors avgrunder, och hade mängder av synpunkter på en omreglering om det nu till sist ändå blir en sådan.

Under auditoriets frågestund var det bara Lina, jag och två andra som framförde synpunkter och ställde kritiska spörsmål, och det kändes trist. Här satt det dussinvis med intressenter och representanter i och för spelbranschen, och ändå var det så tyst i övrigt?

Nå, kanske vill de först hem och läsa rapportens 114 sidor. Den som vill ta del av fler av David Sundéns synpunkter kan göra det här:

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/reglerna-i-sverige-sanker-spelbolagen_4326391.svd

medan Expressens chefredaktör Thomas Mattsson också skrivit ett läsvärt referat:

http://bloggar.expressen.se/thomasmattsson/

(scrolla ned till ”Stickor och strån rök i Rosenbad”). Rapporten går att beställa via Fritzes kundtjänst (08-598 191 90 resp order.fritzes@nj.se) för den som så önskar. Vi här i Superbloggen fortsätter att bevaka nyheter vad gäller den svenska spelmarknaden!