Cricketmatchen häromdagen mellan Indien och Pakistan sågs av över 1 miljard människor, noterade jag via en nyhetstweet i Twitterflödet. Eller med andra ord: fyra gånger så många tittare som vad Super Bowl i amerikansk fotboll hade två veckor tidigare.

Cricket? För oss utomstående kan det vara svårt att hänga med, men i ett antal länder – främst forna brittiska kolonier – är cricketsporten faktiskt gigantisk. När jag för några år sedan reste runt i Indien i nästan en månad, såg jag överallt på små grusplaner och bakgator pojkar spela cricket med minimal utrustning; det var onekligen en indikation.

Vad som är betydligt mera trist är att cricketsporten tydligen lider av svårartade korruptionsproblem: fixade matcher, mutade spelare, giriga bookmakers och till och med fuskande domare och insyltade politiker, ända upp på nationell nivå. Semifinalen i cricketens World Cup häromåret, där Pakistan lite misstänkt förlorade mot just Indien (”the Mohali disgrace”), blev föremål för en utredning initierad av ingen mindre än Pakistans nationella säkerhetstjänst FIA!

Nyligen fick jag i London tag på boken Bookie Gambler Fixer Spy (en klart le Carré-inspirerad titel, med undertiteln ”A Journey to the Heart of Cricket’s Underworld”) av den brittiske sportjournalisten Ed Hawkins, och har nu plöjt igenom den. Jo, den här mycket flyhänt och skickligt skriven; men ämnet gör varje rättrådig läsare klart deprimerad.

Hawkins fokuserar på den indiska cricketvärlden, men många andra parter får också rejäla slängar av sleven när han vänder upp ett otal stenar och avslöjar vad som döljs där i undermyllan: Pakistan, Australien, Västindien, Nya Zealand, Sri Lanka, Sydafrika, Zimbabwe och inte minst hans eget England, och det ända ned på vanliga klubbnivåer.

Korruption inom cricket har dessvärre en anrik historia, enligt Hawkins. När det första officiella reglementet för cricket tillkom 1744, var det i det specifika syftet att ordna upp gamblingtvistemål. Cricket var då omhuldat av den brittiska aristokratin, av det precisa skälet att de kunde spela om pengar på det. Dåtidens tidningar, säger Hawkins, rapporterade som ett resultat av det inte vad resultatet i matcherna blev, utan i stället om oddsen och vilka som vunnit pengar! Och i hörnet av Oxford Street och Argyll Street i London låg på 1800-talet puben Green Man and Still, ökänd i vida kretsar på sin tid för att cricketspelare, bookmakers och domare möttes där och ”gjorde upp” över stopvis med öl. En som också frekventerade etablissemanget var den betydligt mer rakryggade prästen (!) James Pycroft, vilken som ett resultat av det intervjuade ett antal personer – de flesta anonymt, förstås – och sedan skrev boken ”The Cricketer’s Fields” vilken utkom 1851. Den slog ner som en bomb i dåtidens cricketsocietet; en av världens första böcker att avslöja matchfixningar.

Jag kanske bör skjuta in att för oss utomstående, som bara har ett vagt hum om att cricket är något i stil med glorifierad brännboll, visslar många av fackuttrycken som man använder inom sporten förbi ovanför huvudet: wickets, overs, lambis, doubles, brackets och så vidare. Det är lite som med artighetskoderna i Japan: är man inte uppvuxen med dessa kan man sedan i vuxen ålder bara skaffa sig en approximativ inblick i hur allt fungerar, men man kommer för alltid att sakna känslan för nyanserna. Detta faktum hindrar dock inte att man tar till sig de grundinsikter som författaren förmedlar i sin välskrivna bok.

Eftersom Hawkins fokuserar huvudsakligen på indisk (och pakistansk) cricket, där några av de riktigt saftigaste skandalerna inträffat, serverar han därmed upp fascinerande inblickar i den indiska bookmakingmarknaden som omsätter mångmiljardbelopp årligen. Den styrs tydligen av en kvartett konkurrerande kriminella syndikat som i värsta fall inte drar sig för mord och misshandel när det gäller att åstadkomma önskade resultat, och genom vilka en del spelare satsar i det närmaste absurt stora belopp. Ute i småstäderna och byarna däremot finns mängder med små bookmakers som antingen är fristående, eller bara har lösa kopplingar till brottssyndikaten. Hur de olika nätverken är sammansatta och fungerar, inte minst i symbios såväl som i konkurrens, skulle ta upp för mycket av denna recension – men inblickarna och intervjuerna som Hawkins förmedlar är högintressanta. Vi får också veta en myriad detaljer om hur man fixar cricketmatcher: bara en mindre del av de pengar som satsas läggs på själva resultaten i matcherna, utan desto viktigare är ”spot-fixing” – hur man riggar utgången av ett antal andra ting i en cricketmatch. Exempel på sådana, och som det satsas betydligt mera pengar på och är lättare att fixa, är hur många ”overs” en spelare ska göra under en inning. Och slutsatsen Hawkins drar av allt detta är den trista att ja, i likhet med större delen av det indiska samhället är bookmakingen och inte minst cricketsporten där genomkorrupt.

Hawkins lösning på det? Han citerar både jurister, myndigheter, polischefer och spelare när han kommer fram till dels att vad hela sporten behöver är en effektivare internationell övervakningsorganisation som får spelarna att i självbevarelsedrift rapportera om misstänkta händelser, dels också – surprise! – att vad den indiska spelmarknaden behöver är en legalisering, reglering, licensiering och beskattning. Tänka sig.

En ”vanlig” läsare kommer sannolikt att finna boken lite väl tung och detaljrik, för att inte tala om att cricketsportens jargong som sagt utgör ännu ett hinder. Men för den som har ett intresse för matchfixningsproblematik, utgör denna bok av Ed Hawkins klart rekommenderad läsning.