Klockan är över 23, och det finns en omisskännelig, koncentrerad, lockande doft av gambling i luften… för att inte tala om ett totalt förakt för alla de skyltar med texten ”No Smoking” som sitter på väggarna. Till och med den äldre kostymklädde kinesen med det strama utseendet och som uppenbarligen är chefen härinne, kedjeröker ännu en cigarett medan han misstänksamt ögnar mig. Jag har väntat och väntat på att få en plats vid ett av borden, men förgäves: alla, såväl personalen som de andra spelarna, gör just nu sitt bästa för att låtsas om att jag inte finns.

Om jag någonsin känt mig mera utanför bland en grupp människor, så kan jag inte komma på det just nu. För en timme sedan klev jag in på den här mahjongklubben på Lockhart Road i Wan Chai-distriktet, genom den alldagliga och lite nedslitna entrén som de flesta inte ens skulle lägga märke till. Men de två kinesiska tecknen ovanför dörren, som betyder mah och jong, har lockat in mig. Det är min sista kväll i Hongkong för just den här resan, och tidigt i morgon bitti kommer en Air China-flight att föra mig hemåt.

En främling; stranger in a strange land. Jag känner mig som en sannskyldig alien härinne. Det finns inget mer passande ord. Alla andra inne på hela den här lilla klubben bokstavligen hoppade till när jag klev in, en viting och västerlänning på etthundranittio i denna stad där genomsnittsmedborgaren inte ens når upp till min axel och talar ett språk varav jag bara förstår något dussin ord. Inte att undra på att alla ögonblickligen utgick från att jag hade klivit in av misstag, och sedan försökte tvinga mig ut genom dörren igen. Men jag har envist stått kvar, har vägrat att låta mig knuffas undan, och hela tiden insisterat på en plats vid ett 50-100 bord; hongkongdollar, alltså.

Jag är inte obekant med den balls-to-the-wall, blood-on-the-table-variant av mahjong som spelas runtomkring mig härinne. Tvärtom; faktum är att för bara tre dygn sedan spelade jag den på Diamond Casino i Macau, två trappor upp i den stora salen dit nästan inga utlänningar vågar sig. Men härinne i denna lilla klubb i Hongkong slår de dövörat till när jag påpekar det. Och ändå har jag på mig en vindtygsjacka från Las Vegas med WSOP-loggan från 1995, bara för att visa att ja, jag är beredd att spela om seriösa pengar, mot seriösa motspelare.

När jag artigt men bestämt vägrade låta mig knuffas tillbaka ut genom dörren, övergick personalen till plan B: att ignorera mig. Och därför står jag fortfarande här, inne på denna lilla inrökta mahjongklubb, och ser ut över mer än ett dussin bord. Bara två av spelarna är kvinnor, av obestämd medelålder; alla de andra är män, såväl unga som gamla. De låter mig gå fram och tillbaka i lokalen, medan jag studerar de intensiva dramerna som utspelar sig. Ovanför varje bord finns en liten metallbricka med en skål på, hängande ned från taket i en tunn stålstång, och under brickan är fäst en liten kedja med en metallskylt med bordsnumret – västerländska siffror, noterar jag. Så snart någon vid ett bord gör mahjong, rusar chefen dit: i hans uppgifter ingår uppenbarligen att daska till skylten med bordsnumret så att den svänger vilt fram och tillbaka. Det får en yngre man ur personalen att skyndsamt komma fram för att förhöra sig om hur mycket vinnaren fick betalt, och så tar han en del av pengarna och stoppar ned i skålen ovanför huvudena på spelarna. Det är rejken härinne; fem procent av vad vinnaren just tog hem, och den inkomst som driver denna mahjongklubb – en av över 300 sådana i Hongkong, om än just den här är schavigare och mindre än genomsnittet. Spelarna är vana vid proceduren, och har sedlar av mindre valörer samt mynt liggande vid sidan om sig för att det hela ska gå smidigt till och inte sakta ned spelet. De tittar inte ens när den yngre mannen ur personalen flinkt räknar upp rejken, och sträcker sig upp för att placera pengarna i skålen. Då och då byts skålarna på metallbrickorna ut mot tomma skålar, och de fulla bärs bort till ”kassan”: en liten lucka i väggen, och genom vilken jag skymtar en äldre kinesisk matrona som verkar lika ovillig att le som alla de andra.

Allt mahjongspelande härinne tillgår om kontanter, till skillnad mot kasinona i Macau och de lyxigare hongkongklubbarna där man i stället använder marker. Så snart en spelare prickar in en kong, eller säger ”Hu!” och går ut och tippar sina brickor framåt, byter sedlar blixtsnabbt ägare.

Ännu en ung kines kommer in genom dörren, och bara några sekunder senare blir han anvisad en ledig plats när en annan reser sig upp och lämnar ett 50-100 bord. ”Hey there!” ropar jag. ”I’ve been waiting a lot longer!” Det hjälper inte; alla fortsätter att ignorera mig.

Efter ytterligare några minuter av denna charad går jag på nytt fram till managern, och insisterar på att jag har kommit för att spela. Hans svar levereras på dålig engelska och med tung accent, som hämtad rakt ur ett B-kriminaldrama: ”Cost you three-thousand Hong Kong dollar to play!” Utan att säga ett ord sticker jag ned handen i jeansfickan, drar upp sedelbunten och visar att jag har på mig betydligt mera än så. Chefen gör en grimas och vänder sig bort, när hans nya försök att få ut mig ur lokalen misslyckas.

Ännu en kvart tickar förbi, medan två nyanlända kineser tilldelas stolar så snart de blir lediga. ”Why don’t I get a seat?” frågar jag medan jag försöker hålla min röst så vänlig jag kan. En kines i fyrtioårsåldern och som sitter vid ett 100-200 bord, vänder sig mot mig och svarar på alldeles utmärkt engelska: ”Because you do not know the rules”. Utan att tveka drar jag betalningssystemet för honom, inklusive den speciella bonusbrickan på slutet. Han rycker på axlarna och återvänder till spelet. Han är riktigt skicklig, det ska jag ge honom: alldeles nyss såg jag honom vinna en giv samtidigt som han rökte, åt mat med pinnar ur en pappkartong OCH pratade i sin mobil, allt på samma gång.

Efter att jag väntat i hela en och en halv timme, blir det plötsligt en plats ledig vid ett 50-100 bord utan att någon kines står på tur. Jag tar chansen: sätter mig genast ner, sliter upp min bunt hongkongdollar, stoppar ned den i facket som fälls ut från sidan av bordet, och säger ”Let’s play.”

Plötsligt ligger det spänning i luften. De tre andra spelarna vid bordet stelnar till och sneglar osäkert bort mot den äldre chefen. Till sist rycker han på axlarna, nästan omärkligt: jag ska få min chans.

Precis som inne på Diamond Casino och Grand Hyatt i Macau är tempot mördande. Det är inte som i poker att man någonsin lutar sig tillbaka och överväger situationen: det vore ett grovt etikettsbrott. Jag känner kallsvetten bryta ut i armhålorna medan jag gör mitt yttersta för att hänga med de andra tre, vilka utan tvivel har vuxit upp med spelet och utövat det i årtionden. Detta är den råa blitzkrieg-versionen av mahjong: inget som helst poängräknande, bara att rada upp brickorna med andan i halsen och bestämma mig på bråkdelar av sekunder för huruvida jag ska ropa in någon annans kastbricka eller dra från muren, allt medan jag hoppas på att få ihop min hand och dessutom lite extra byte på vägen i form av en kong eller två om mahjonggudarna är mig nådiga. I jämförelse med detta furiösa tempo framstår bridge eller poker som ett stillsamt söndagsnöje inne på ålderdomshemmet. Då och då tvingas jag ta någon extra sekund på mig för ett beslut, och råkar ut för den typiska kinesiska gesten som anger stillsam kritik: något halvvägs mellan en suck och en fnysning, samtidigt som axlarna hasar en centimeter ner.

Men ändå: på det hela taget hänger jag med, gör inte alltför många misstag, och till och med vinner några givar. När jag till sist reser mig upp för att återvända till mitt hotell några kvarter bort och packa inför min morronflight, ligger jag 600 hongkongdollar back – men har å andra sidan till sist beståtts med en viss motvillig respekt, kan jag utläsa av deras kroppsspråk: en viting som faktiskt klarat ett eldprov. Och pengarna anser jag vara väl spenderade, på en unik, adrenalinpackad spelupplevelse som inte liknar något annat.