Livet ut var de kända bröderna Marx i större eller mindre grad hängivna spel om pengar. Också deras far, Simon ”Frenchy” Marx, kunde alltid övertalas till ett kortparti pinochle om varierande insatser, till sin hustru Minnies förtvivlan. Det är därför knappast någon slump att hans söner fick sina kända smeknamn inom filmen vid ett pokerbord!

Åren före och under första världskriget turnerade fyra av de totalt fem Marxbröderna USA runt, på landsortsteatrar och städernas mindre vaudevillescener. Fritiden dominerades av kortspel. Mellan två föreställningar i Galesburg i Illinois hösten 1913 hade Marxbröderna hamnat i ett pokerparti med den kände författaren Art Fischer, och samtalet kom efter ett tag in på smeknamn. Just då var det på modet med sådana som slutade på -o, inte minst inspirerade av den från kust till kust kända tecknade seriefiguren ”Sherlocko the Monk”. På vaudevilleföreställningarna vimlade det därför av artistnamn som Zocko, Jingo och Bumpo.

(Trickfoto från 1909 med fem x Chico inkopierade vid ett och samma pokerbord)

I ett ögonblick av inspiration gav Art Fischer namn åt de fyra Marxbröderna, samtidigt som han delade ut korten i en giv femkorts stötpoker: ett kort till ”Harpo” (för att denne trakterade sin harpa under föreställningarna); ett till ”Groucho” (för att denne var känd för att förvara sina pengar i en tygpåse med snörning, kallad grouch bag på dåtida slang); ett till ”Chicko” (för att denne sedan tonåren var känd för att ständigt jaga flickor, chicks); och – här tvekade Fischer innan han kom på det – ett till ”Gummo” (för dennes vana att snabbt sätta på sig galoscher, gum shoes, så snart regn hotade).

Bröderna – vars egentliga dopnamn var respektive Adolph, Julius, Leonard och Milton – tog snabbt till sig de nya smeknamnen. Året efter, 1914, beslöt de sig för att börja använda dem officiellt. Första gången en affisch skulle tryckas med deras artistnamn blev det emellertid ett sättfel, med resultatet att Chicko istället blev Chico. Han gillade det dock, och lade sig omedelbart till med den stavningen!

Hollywood och moralen

Trots bröderna Marx’ dokumenterat stora gamblingintresse är det magert med hasard i de många filmkomedier som de sedan kom att göra. Det berodde till inte ringa del på den dåtida officiella moralen som under första halvan av 1900-talet rådde i såväl Hollywood som i resten av det samhället – gambling var inget som man från statsmakternas och kyrkans sida ville uppmuntra till, möjligen i stället förlöjliga. Självklart hindrade inte detta att många i Hollywood i det privata, när skvallerpressen för en gångs skull körts på dörren och man kunde dra ner rullgardinerna och lossa på såväl slipsar som behåband, spelade om höga insatser: kortspelet gin rummy gick på 1930-talet under smeknamnet ”the game of the stars”, och på 1950-talet blev det för en tid en fluga att spela Scrabble (= Alfapet) för en dollar poängen, samt extra bonusar för runda ord och svordomar!

I filmerna med bröderna Marx förekommer enstaka referenser till vadslagning här och var, som till exempel i Fyra fula fiskar (Duck Soup) från 1933. Chico har blivit avslöjad som dubbelagent för landet Sylvanien, en rättegångsparodi tar sin början och Groucho som talar för åklagarsidan utbrister: ”Jag sätter åtta mot ett på att vi kommer att finna er skyldig!”

”Det var inga vidare odds” replikerar Chico avspänt. ”Jag kan få tio mot ett hos frisören.”

Den bästa gamblinganknutna scenen i alla Marxfilmerna är kanske den i En dag på kapplöpningarna (A Day at the Races) från 1936. Där ämnar Groucho sätta pengar på hästen Sun Up, men hindras av Chico som utklädd till glassförsäljare kränger till Groucho först en lista med hemliga stalltips, sedan en kodbok för att kunna tyda stalltipslistan, sedan en avelskalender för att tyda kodboken, sedan en… Ja, publiken förstår snabbt principen.

När Groucho så småningom äntligen har tytt alla koder och kommit fram till att han enligt det hela borde satsa på hästen Rosie, har loppet redan gått och Chico kliver fram till luckan för att kassera in sin vinst på tio gånger de pengar han under tiden satt på Sun Up som vinnare – med de dollarsedlar han stegvis svindlat av Groucho.

Ett kortspel av tämligen ”marxistiskt slag” förekommer dessutom i Muntra musikanter från 1930, och mot den stackars Margaret Dumont som med sin rundhyllta societetsdamsuppenbarelse fick spela ständig verbal slagpåse i filmerna. Här är ett smakprov ur dialogen:

CHICO (som talar för Harpo): Han bjuder en.

DUMONT:  En vad?

CHICO: Det spelar ingen roll. Tids nog får ni reda på det. Nu bjuder jag två.

DUMONT: Men två vad?

CHICO: Öh – två av samma som han bjöd.

Scenen präglas av det speciella ordvitsande vansinne som kom att bli Marxbrödernas varumärke. Ett annat och mera oöversättligt replikskifte med anspelning på kortleken förekommer i filmen Fyra fula fiskar:

KRIGSMINISTERN: Sir, you try my patience.

GROUCHO: I don’t mind if I do. You must come over and try mine some time.

En avsiktlig blinkning åt brödernas många gangsterkontakter hittar man för övrigt i filmen The Big Store, originaltiteln på En dag i varuhuset från 1941. ”The Big Store” var då slang i USA:s undre värld för ett fiktivt vadhållningskontor som sattes upp för att svindla blåögda offer på pengar, det vill säga av samma slag som återfinns i filmen Blåsningen. Ingen i trion Chico, Harpo och Groucho var ju främmande för att tjäna en ohederlig dollar, när chansen bjöds!

Spelmissbrukaren

Chico var äldst bland bröderna, och med dagens terminologi spelmissbrukare livet ut. Redan i nedre tonåren hade han mobbats i skolan och vände den ryggen, för att istället ägna sig åt kortspel och tärning nätterna igenom. Hans talang för matematik gjorde att han snabbt lärde sig kalkylera odds. Trots det åkte hans kapital bergochdalbana, och han drog sig inte för att i värsta fall pantsätta övriga familjemedlemmars ägodelar när det knep.

I ett desperat försök att få in sin son på andra vägar tog mamma Minnie honom till en pianolärarinna. Den unge Chico visade sig ha en naturlig fallenhet även för musik, men slutade med lektionerna så snart han lärt sig två melodier utantill, och med vars hjälp han lyckades ordna en serie anställningar på New Yorks bordeller och honkytonkbarer.

Chicos ”uppväxt” på illegala spelklubbar och bakgator gjorde att han fick mängder av kontakter i den undre världen. Dessutom drog han sig sällan för att fuska när tillfällen bjöds. På 1940-talet klådde han och gangstern Jimmy ”Vesslan” Fratianno kasinot El Rancho i Las Vegas på sammanlagt närmare 50.000 dollar. Det tillgick så att Fratianno hade hyrt ett hus med utsikt över kapplöpningsbanan i New Orleans, och höll en telefonlinje öppen till Chico som befann sig inne på vadhållningskontoret i El Rancho. I samma ögonblick som vinnarhästen korsade linjen visste Chico vilken det var, och hann fram till luckan för att satsa innan telegrafkontoret fick ut motsvarande information!

På grund av sitt spelande led Chico livet ut av kronisk brist på pengar, och tvingades ta allehanda jobb. När Chico uppträdde med ett band på en enklare klubb i Las Vegas på 1950-talet, nåddes Harpo och Groucho av ett telegram som förkunnade att Chico fått en hjärtattack. De flög dit och tog sig till sjukhuset, där Chico – sängliggande men vid överraskande god hälsa – väntade på dem. ”Jag var tvungen att fejka en hjärtattack för att ta mig ur mitt kontrakt”, anförtrodde han dem viskande. ”Jag förlorade mera vid borden än vad jag drog in i gage.”

På sin ålders höst talade Chico ut om sitt livslånga spelmissbruk, i en självironisk intervju i en brittisk tidning: ”Jag har förlorat ungefär två miljoner dollar på gambling. Jag hade pengar. Jag förlorade allt… Las Vegas, kapplöpningsbanor, kvinnor… Första gången jag spelade craps förlorade jag 47.000 dollar. Men jag lärde mig efterhand. Med tiden kunde jag förlora ännu mera än så…”

En annorlunda vadslagning

Även Harpo var förtjust i spel och vadslagningar, men hade sina vanor under långt bättre kontroll än brodern Chico; dessutom var han den av bröderna som var bäst i poker, och sägs på 1940-talet ha vunnit över 30.000 dollar (motsvarande flera miljoner kronor i dagens penningvärde) under en omtalad privat sittning på Algonquin Hotel i New York.

En annan gång var Harpo på ett större cocktailparty på Long Island och kände sig uttråkad. Han smög sig bakifrån på en av männen, tog diskret dennes plånbok – ett av de många gatuknep han lärt sig under sina varietéturnéer – räknade pengarna noggrant och stoppade tillbaka plånboken igen. Sedan rusade han runt huset så att han mötte mannen, och slog vad med honom om att han bara genom att studera den andres anletsdrag kunde tala om exakt hur mycket denne hade i plånboken. Mannen gick utan betänketid med på vadet, öppnade plånboken… och hade förstås till sin oförställda häpnad exakt det som Harpo förutsagt, 950 dollar och några växelmynt!

Under ett besök i Europa 1928 hade Harpo av goda vänner tagits med till kasinot i Monte Carlo. Det blev dock stopp i entrén, eftersom han saknade slips. Harpo klev då ut i buskarna utanför, tog i smyg av sig en av sina svarta strumpor, knöt den runt halsen som en fullt passabel fluga – och blev insläppt. Där var turen på hans sida, och han vann flera tusen francs på rouletten.

”Tag ett kort”

Inte heller brodern Groucho var utan kontakter i den undre världen, men kom så småningom att tona ned sitt spelande om pengar av hänsyn till de så kallat finare kretsar som han och hans första fru Ruth strävade efter att umgås i. I stället började han satsa intensivt på börsen. Det förvandlade honom i ett slag från rik till fattig, efter den omtalade stora kraschen i oktober 1929. ”På artonde hålet på golfbanan var jag förmögen”, kommenterade han bittert efteråt. ”När jag nådde fram till klubbhuset var jag istället utblottad.”

Chico var förstås inte sen att ironisera över det. ”Du förlorade dina pengar på aktier, medan jag spenderade mina på hasardspel och kvinnor. Vem tror du hade mest roligt?”

Groucho kom dock tillbaka, började investera på nytt, och blev med tiden förmögen ännu en gång. Till spelkorten fick han dock med tiden en allt kyligare relation. På en Hollywoodfest en gång på 1950-talet, just som han och hans hustru skulle gå hem, kom en inhyrd trollkarl fram till Groucho, höll upp sin lek och sade: ”Tag ett kort, vilket som helst.” Groucho tog ett, stoppade det i bröstfickan utan att titta på det, svarade ”Tack så mycket” och gick ut till den väntande taxin.

Sådan fader, sådana söner

Till sin död lät inte heller brödernas pappa några möjligheter att tjäna pengar på spel gå sig förbi. När han en gång var med bland publiken på en varietéföreställning med sina söner, hörde han i pausen två herrar diskutera ensemblen och bli rörande överens om att de föregivna bröderna Marx i verkligheten inte alls var bröder.

”Åh?” sade Simon Marx och klev brett leende fram till herrarna. ”Ska vi slå vad om saken?”