Just i dag, den 9 mars, skulle den förre världsmästaren i schack Robert James ”Bobby” Fischer ha fyllt 72 år. Hans liv och leverne utgör material som bara väntar på att Hollywood ska sätta tänderna i det… ”based on a true story”, som det heter.

Vad gör honom då så speciell? Han var ju inte direkt vare sig den förste eller den siste världsmästaren i det spelet, utan den delen av schackhistorien inrymmer personligheter och levnadsöden som den levnadsglade diplomaten José Raúl Capablanca, och den omstridde ensamvargen Alexander Aljechin som avled i exil i Portugal efter att ha förlorat kampen mot sin alkoholism.

Fischers storhetstid inföll under en era när Sovjetunionen mer eller mindre innehade hegemoni inom schackvärlden sedan ett kvartssekel tillbaka. Inom politbyrån och den högsta ledningen i Kreml hade man redan på 1920-talet kläckt idén om schack som en socialistisk sport: en inom vilken man, liksom inom idrott, kunde handfast demonstrera att kommunismen helt enkelt kunde frambringa ”bättre och högre stående människor”. Inte inom något annat land spenderade man så mycket pengar på att odla fram schacktalanger, och på att sedan ta hand om dem. Schack var helt enkelt synonymt med politik inom Sovjetunionen, och från och med andra världskrigets slut och framåt var det enbart sovjeter som avlöste varandra som innehavare av VM-titeln: Botvinnik, Smyslov, Tal, Petrosjan och Spasskij. I många stora schackturneringar fick de sovjetiska spelarna dåligt rykte för att komma överens om misstänkt enkla och lätta remier inbördes, varpå allt krutet lades på motståndare från andra länder – och i synnerhet sådana från det förhatliga Väst.

Men inte ens den sovjetiska hegemonin och den statligt understödda schackmaskinen med förgreningar upp på ministernivå var immun mot en sådan talang som amerikanen Bobby Fischer, född den 9 mars 1943 i Chicago men sedan uppvuxen i New York. Fjorton år gammal vann han både USA:s junior- OCH seniormästerskap; och femton år gammal blev han den yngste någonsin att kvala in som kandidat till VM-utmanarmatcherna under världsschackförbundet FIDE:s dåvarande reglemente.

Fischer visade sig dock ännu inte redo för en sådan utmaning vid sina unga år, utan fick växa till sig. Hans lista på turneringsmeriter blev allt längre under de närmaste åren, och makthavarna inom Sovjetunionen – där schack sorterade under sportministeriet – insåg tidigt att de stod inför det allvarligaste hotet någonsin. Bland de mest bekymrade var överste Viktor Baturinskij, tidigare militäråklagare samt ”inspektör” knuten till SSSR-rådet vid ministerkommittén för fysisk träning och sport. Han var ökänd för den ideologiska drillning som de få utvalda schackspelare som fick resa utomlands utsattes för.

I interzonturneringen i november och december 1970 inledde så Fischer sitt mirakulösa år. Med sju segrar av åtta möjliga i de inledande rundorna vann han överlägset, och gick därmed vidare bland de åtta spelare i yppersta världseliten som skulle möta varandra om äran att få utmana regerande världsmästaren Boris Spasskij från Leningrad.

I kvartsfinalen i Vancouver i början av 1971 ställdes Fischer mot Mark Jevgenjevitch Tajmanov; en match som i efterhand beskrivits som ”en avrättning”. Taimanov besegrades i sex raka partier, 6-0; ett liknande matchresultat mellan två individer på toppnivå hade inte setts i schackvärlden på nästan ett århundrade.

De sovjetiska myndigheternas ursinniga reaktion kom att vända Tajmanovs liv ut och in vid återkomsten till Moskva. Från att ha varit ”en mönstermedborgare” fann han sig nu förrådd samt fallen från nåden och från det överklassliv – med sovjetiska mått mätt – som han och hans fru dittills levt. Att en stormästare förlorade med 0-6 mot en representant från det förhatliga Väst var inte enbart dåligt spel, det var ideologiskt sabotage i ögonen på den kommunistiska maktapparat som nu börjat darra inför Fischer. Redan på flygplatsen i Moskva kroppsvisiterades Tajmanov: och under en serie förhör kastades han ut från det sovjetiska schacklandslaget, förbjöds att lämna sin hemstad Leningrad under de närmaste två åren, förbjöds att skriva några som helst artiklar om schack och om Fischer, och fråntogs såväl sitt månatliga stipendium som sin hederstitel som SSSR-sportmästare, vilket i praktiken resulterade i att Tajmanovs schackkarriär var över. Även hans medresenärer kom att känna av den sovjetiska vreden: bland andra Tajmanovs delegationsledare Aleksander Kotov, som också han utsattes för hårda förhör och råkade illa ut.

I den påföljande kandidatsemifinalen ställdes Fischer mot dansken Bent Larsen, den ende spelaren från Väst som före Fischer på allvar utgjort något hot mot Sovjetunionens schackhegemoni. Också denna match blev en förkrossande uppvisning av Fischer: 6-0 ännu en gång. Inklusive de sju vinstpartierna i kandidatgruppspelet hade därmed Fischer otroliga 19 raka vinstpartier mot världseliten: ett resultat lika häpnadsväckande som om Björn Borg skulle ha erövrat singeltiteln i Wimbledon utan att ha förlorat ett enda game i någon av sina matcher. Ingen annan i hela schackvärldshistorien har vare sig förr eller senare uppvisat en sådan sanslös segersvit.

Därmed var det dags att möta den tidigare världsmästaren Tigran Petrosjan i kandidatfinalen, som spelades i september och oktober 1971 i Buenos Aires. Nu var de sovjetiska makthavarna på allvar skakade. Den officiella schacktidskriften ”64” hade i månader attackerat Fischer och hans spelstil och hans leverne, från alla möjliga håll, och nu var den förhatlige amerikanen bara en sista match ifrån att kunna ta sig an världsmästaren Spasskij. Fischer inledde med att vinna första partiet, trots att ljuset slocknade i lokalen halvvägs in i partiet; en åtgärd som ibland i efterhand tillskrivits sovjetiskt sabotage. Andra partiet vanns däremot av en hårt kämpande Petrosjan, mot Fischer som drabbats av en rejäl förkylning. De tre följande partierna resulterade i remier, men så gick en nu frisk Fischer på offensiven igen och vann matchen med övertygande 6,5-2,5.

Intressant nog kom Petrosjan undan de sovjetiska myndigheternas vrede; dels hade han faktiskt vunnit ett av partierna mot Fischer… och dels hade den politiska maktapparaten nu resignerat inför att det oundvikliga faktiskt hade inträffat, och satte sitt sista hopp till Spasskij.

Fischer hade alltså vunnit rätten att utmana Spasskij om VM-titeln. Månader av förhandlingar följde, så politiskt laddade att såväl president Nixons specielle rådgivare Henry Kissinger som den sovjetiske sportministern Viktor Ivonin var direkt inblandade, innan man så småningom kom överens om Reykjavik på Island som platsen för bataljen sommaren 1972. Vid det laget hade världen totalt drabbats av schackfeber; Martin Jacobson får ursäkta, men den förväntan som låg i luften, och de spaltkilometer som då skrevs om den kommande striden, har inget poker-VM ens varit inom synhåll för. Här stod på den ena sidan en medelålders Spasskij, den regerande mästaren, som representant för det slutna och kommunistiska sovjetsystemet och omgiven av allehanda apparatjiks med osäker funktion i entouraget och av vilka åtskilliga ryktades vara KGB-agenter; och här stod på den andra den unge Fischer, det oberäkneliga och ensamma geniet som ännu inte var trettio fyllda, utsedd att föra den fria världens fana i den episka striden – och till råga på allt låg platsen för bataljen halvvägs mellan öst och väst, ute i havet. Det var inte utan att det fanns övertoner av drakar som skulle dräpas, och till slut var det också Fischer som ”ensam hade besegrat ett imperium”. Kanske hade något annat slutresultat helt enkelt rent dramaturgiskt varit nästan otänkbart.

Den stunden markerade Fischers höjdpunkt inom schackvärlden; från och med nu gick det tyvärr obönhörligen nedåt. Under sin tid som världsmästare spelade han inte ett enda seriöst schackparti, ställde sedan omöjliga krav inför en tilltänkt ny VM-match mot Anatolij Karpov, och fråntogs som ett resultat av detta sin titel 1975 genom ett beslut av FIDE. Därefter sjönk Fischer allt mer i glömska under två årtionden, fram till 1992 då en ”returmatch” mot Spasskij arrangerades i Jugoslavien genom en excentrisk affärsmans försorg – en match som Fischer vann med 10 vinster, 5 förluster och 15 remier. Analyser av partierna visade att Fischer inte längre var det gnistrande schackgeni som tagit sig till VM-tronen.

Matchen ledde också till att USA:s myndigheter utfärdade en arresteringsorder mot Fischer, för ”brott mot de ekonomiska sanktionerna” som just då gällde gentemot Jugoslavien. Även Fischers upprepade religiösa grubblerier och antisemitiska uttalanden gjorde att allt fler tog sin hand ifrån honom, och han levde de sista åren av sitt liv i landsflykt, i Filippinerna, Japan och så till sist – av barmhärtighet – på det Island där han firat sin största triumf.

Den 17 januari 2008 avled Fischer på ett sjukhus i Reykjavik, och en unik levnadsbana hade nått sitt tragiska slut. Jag är som sagt övertygad om att Hollywoodfilmen om honom bara är en tidsfråga.