Kanske dags för några fler underhållande anekdoter om spelrelaterade svindlerier? Jag har ju berättat om ett antal legendariska hustlers och svindlare – Titanic Thompson, Jeanne Carmen, LaVerne Moore och flera andra – här i Superbloggen, och nu har turen kommit till Joseph ”Yellow Kid” Weil.

     Dennes bana sträckte sig från ”the gay nineties”, 1890-talet, och ända in på 1960-talet. Under sin långa karriär uppfann han dussinvis med trick som idag är klassiker bland bedragare världen över. Kanske har ingen annan svindlare någonsin lyckats nå upp till att bli Weils jämlike när det gäller djupa insikter i människors psyken och drivkrafter. Han kom dessutom att på sin ålders höst att i sin hemstad Chicago få mytisk status som en slags storstadens Robin Hood, som rånade de giriga och korrupta… men i verkligheten inte alls gav till de fattiga, utan enbart till sig själv och sina kumpaner.

     Strax efter sekelskiftet 1900 hade Weil tillsammans med en ”överste” Jim Porter genomfört en serie markbedrägerier och fick på bara någon månad in nästan 20.000 dollar, en avsevärd summa för den tidens penningvärde. Porter tog sin andel och investerade dem så småningom i den nya byggboomen som just då hade börjat i Florida, och lyckades på bara något år bli miljonär. Weil däremot slösade snabbt bort sina pengar på fala kvinnor och ett synnerligen luxuöst leverne, blev i Chicagos virvlande nöjesliv efter en tid bekant med den förmögne arvtagaren Romeo Simpson – och fick en ljus idé.

     Simpson var en playboy med dyra vanor. Hans far hade länge hotat med att om det inte blev något av honom, skulle Simpson senior ställa honom på bar backe. För Simpson junior kom därför Weils affärsförslag som en skänk från ovan.

     Romeo Simpson underrättade sin far om att han nu skulle få ordning på sitt liv, och tillsammans inregistrerade de bankir- och mäklarfirman Simpson & Weil efter att ha försetts med de bästa tänkbara referenser från den nu förhoppningsfulle Simpson senior.

     De två kumpanerna satte in annonser i dagstidningar från kust till kust, dock med undantag för Chicago för att inte få några frågvisa ”kunder” på obehagligt nära håll. I de annonserna lät de påskina att de på kort tid kunde förränta en investering på 100 dollar så att personen som satt in pengarna sammanlagt skulle få tillbaka 1.000 dollar.

     Till de tusentals personer som hörde av sig översände de ett elegant utformat prospekt – Weils känsla för stil var livet igenom oklanderlig. I prospektet påstod de att firma Simpson & Weil ägde några av USA:s mest berömda kapplöpningshästar, och var kapabla att tjäna storkovan genom smart vadhållning på de sagda kusarna. Även intresserade investerare kunde nu få en del av kakan, genom att satsa 100 dollar.

Duon blev nästan chockade av den strida ström av hundradollarssedlar och checkar som snart vällde in genom brevlådan. En hundradollarssedel på den tiden motsvarade bortåt en hel månadslön för en vanlig arbetare! De öppnade konton, och höll under tiden nogsamt ögonen på resultaten från ett antal kapplöpningsbanor runtom i landet. I slutet av den första månaden fick varje investerare tillbaka en check på 125 dollar, tillsammans med en ”rapport” som talade om vilka hästar det hade satsats på och vilka vad som vunnit respektive förlorat.

     Emellertid medföljde också ett brev från duon, där de för investeraren beklagade att de var tvungna att avsluta dennes konto eftersom volymen av pengar nu vuxit sig så stor att de inte längre hade tid att administrera småpotatis. För en ny minimiinsats på 500 dollar var dock investeraren välkommen tillbaka.

     Få kunde motstå erbjudandet, efter att ha sett sina 100 dollar förvandlas till 125 på bara en månad. Snart nog hade Weil och Simpson höjt minimibeloppet till hela 1.000 dollar, och hade ändå fortfarande över femhundra förhoppningsfulla investerare kvar.

     Naturligtvis var hela deras ”affärsidé” inget annat än en variant på dagens pyramidspel och kedjebrev. Inte heller satsade de pengar på några hästar mer än undantagsvis; förlorande vad bokfördes vederbörligen, medan vinnande vad råkade ut för allehanda ”avdrag” innan även de togs upp bland räkenskaperna.

     Totalt drog Weil och Simpson tillsammans in närmare en halv miljon dollar på bedrägeriet – motsvarande i runda tal 25 miljoner kronor i dagens penningvärde. En ansenlig del av pengarna gick till ett vilt uteliv på nattklubbar och lyxrestauranger, ihop med goda vänner samt mängder av vackra damer. Åsynen av dollarhögarna blev dessutom en övermäktig frestelse för Simpson, som började stjäla från sin kompanjon för att underhålla alla sina älskarinnor. Weil i sin tur kontrade med att muta en anställd på postkontoret, som undanhöll delar av posten så att Weil kunde vittja den utan Simpsons vetskap.

     Så småningom föll alltihop samman, som alla pyramidspel gör förr eller senare, när allt fler av investerarna började sakna de utlovade vinsterna. Vid det laget hade Weil dock insett att det var dags att dra öronen åt sig, och beslöt sig för att investera sin andel i ett nytt och betydligt ambitiösare projekt: han bestämde sig för att köpa en bank.

     Men den storyn får anstå till ett annat inlägg!