En av den moderna pokerns färgstarkare karaktärer, britten David ”Devilfish” Ulliott, har gått ur tiden. Han blev bara 61 år gammal, efter att ha förlorat en kort kamp mot den cancer han nyligen diagnosticerades med.

Det hann i alla fall bli två böcker som fokuserade på hans liv och leverne: ”Swimming With the Devilfish” av Des Wilson, publicerad 2006, och så hans självbiografi ”Devilfish: The Life & Times of a Poker Legend”, publicerad 2010. Bägge fick goda recensioner – och när ett annat känt pokerproffs, Victoria Coren, skrev om den senare boken i The Observer kommenterade hon det så här:

I was nervous to review it, in case it was bad. Dave Ulliott is a friend of mine. And he has a gun.

Det var en viss humoristisk överdrift… men faktum var att Ulliott redan som tonåring gjorde sig bemärkt i staden Hulls undre värld, som medlem i ett kriminellt gäng med specialistinriktning på att spränga kassaskåp. Det ledde till att han tvingades fira sin 21:a födelsedag i Leedsfängelset, som en del av det straff på nio månader han i sinom tid dömdes till. Han skulle åka fast flera gånger under den delen av sin ”karriär”, men hade så småningom vettet att lämna brottets bana.

Poker – till att börja med den urbrittiska varianten three-card brag – lärde han sig redan som tonåring, och under 1990-talet hade han blivit ett känt ansikte i brittiska gambling- och pokerkretsar. År 1997 lyckades Ulliott vinna sitt första och enda WSOP-armband, i disciplinen $2000 Pot-Limit Hold’em, och tillsammans med 180.310 dollar. Sammanlagt skulle han casha ett trettiotal gånger i WSOP, och dessutom ta en WPT-titel året 2003.

Första gången jag själv fick upp ögonen för Ulliott var sommaren 1999, när jag var i London och jobbade och på nätterna satt uppe och tittade på den första egentliga TV-pokershowen Late Night Poker på Channel 4. Denna föregångare till Pokermiljonen och dussinvis med andra pokerprogram vanns av… just det, David Ulliott, som därigenom mer eller mindre över natten blev Storbritanniens första publika pokercelebritet.

Våra vägar kom att korsas några enstaka gånger, men nej, jag kan inte säga att vi på något sätt var vänner. Han och jag satt vid samma bord i en europeisk pokerturnering en gång (vilken minns jag tyvärr inte på rak arm) vilket visade sig vara mycket underhållande, och vi stötte också ihop i en bar i Las Vegas under WSOP för 6-7 år sedan eller så och hann munhuggas lite skämtsamt över några drinkar: jag minns att hans språkbruk vid det tillfället med lätthet skulle ha fått ett gäng fulla stuvare och långtradarchaufförer att rodna.

Det är trist att ”the Devilfish” nu har lämnat oss, och därmed gjort pokervärlden lite fattigare spirituellt. Färgstarkare karaktärer får man leta efter, och hans meritlista inom poker ingav full respekt. Höj vid tillfälle ett glas till hans minne, det är han värd; cheers, mate.